Högsta domstolens dom från den 5 april sätter fingret på det som vi länge hävdat, nämligen att artskyddet i skogen måste förändras. Annars fortsätter en byråkratisk mardröm för landets skogsägare, skriver LRF Skogsägarna.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I början på april meddelade Högsta domstolen sin dom i ett ersättningsärende kopplat till artskydd. Domen är vägledande för alla Sveriges myndigheter och domstolar och rör en skogsägare som drabbades av avverkningsförbud på grund av förekomst av tjäder. Domstolen konstaterar att det finns en ersättningsrätt för oss skogsägare. Samtidigt finns det vissa osäkerhetsfaktorer kring domen som handlar om markägaren måste drabbas särskilt hårt vilket kan exempelvis bero på hur stort intrånget är.
Vägen till ersättning oss skogsägare är minst sagt snårig och kantad av taggiga rosenbuskar, trots att rätten i grunden finns. Först behöver avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen avslås med hänvisning att det finns skyddade arter som regleras i artskyddsförordningen. Detta är idag relativt vanligt, eftersom vissa svenska fridlysta arter, såsom knärot, finns på miljontals platser i landet. Därefter behöver skogsägaren ansöka om dispens för avverkning hos länsstyrelsen, som nekas. När dessa två olika myndigheter båda har sagt nej till avverkning, kan markägaren stämma staten i Mark- och miljödomstolen. Därmed påbörjas en rättslig process som bör avslutas med att markägaren får ersättning för den mark som inte kan brukas.
Under normala omständigheter kan processen ta tre eller fyra år. Men för den skogsägare som nu vann i Högsta domstolen hade det gått åtta år.
Vi ställer oss frågande till varför artskyddsreglerna ska omgärdas av denna svårgenomträngliga skog av byråkrati. Vilken politiker önskar att fylla landets domstolar med skogsägare som inte kan bruka sin skog? Vilka myndigheter har resurser att lägga på detta?
Vi uppmanar regeringen att ta ett helhetsgrepp om artskyddsfrågan. Gjut en bottenplatta av rättssäkerhet som landets skogsägare kan stå på. Tydliggör att nationellt fridlysta arter inte ska stoppa skogsbruk, precis som artskyddsförordningen var tänkt att fungera. Förklara samtidigt för myndigheterna att det är dem, och inte skogsägaren eller privatpersoner, som ska undersöka förekomsten av arter. Använd frivilliga flexibla skyddsformer. Skriv in i miljöbalken att ersättning ska utgå automatiskt vid nekad avverkning.
Om inte dessa principer finns med, så kommer vi heller inte kunna återuppta den rättssäkerhet och äganderätt som tidigare fått landets skogar att frodas.
Paul Christensson
Ordförande LRF Skogsägarna
