Att ge kvinnor lika rätt till ekonomiska resurser och möjlighet att äga och kontrollera mark är ett politiskt mål och en del av Agenda 2030. Men de senaste tio åren äger män allt större arealer produktiv skogsmark medan kvinnor äger allt mindre, skriver Kerstin Dafnäs i sin krönika.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Som representant för Spillkråkan, föreningen för kvinnor som äger skog, talade jag häromveckan om jämställdhet i skogsägandet och varför det ser ut som det gör.
Men spelar det någon roll? Jo, det är en fråga om mänskliga rättigheter och även ett politiskt mål. Sveriges riksdag har beslutat att genomföra Agenda 2030 och de globala målen, där ett av målen är att uppnå jämställdhet. Ett av delmålen att “genomföra reformer för att ge kvinnor lika rätt till ekonomiska resurser, möjlighet att äga och kontrollera mark och andra former av egendom”.
Hur går det då? Under de senaste cirka tio åren har ägandet av skogsfastigheter omfördelats, så att män äger allt större arealer produktiv skogsmark, medan kvinnor äger allt mindre. Ludvig & Co publicerar varje år statistik över sina överlåtelser. I fyra fall av fem är köparen av en skogsfastighet en man.
Vad kan vara orsak till den utvecklingen? Det finns många bra studier som belyser hur normer om kön påverkar skogsbruket, både skogsägandet, yrkeslivet och inom utbildning. Den senaste är rapporten Maskulinitetsnormer från projektet “Jämställdhet i skogsbranschen” i Västernorrland. Även andra faktorer än normer kan spela in och de har vi försökt undersöka.
Lagstiftningen slutade vara ett hinder när kvinnor fick lika arvsrätt och giftorätt för drygt 175 år sedan, så den går det inte att skylla på. Och för 100 år sedan fick nästan alla vuxna kvinnor även laglig rätt att förvalta sin egen skogsfastighet.
Om vi kompletterar bilden med att även titta på de finansiella förutsättningarna blir det tydligt hur dessa skiljer sig åt mellan könen. På nästan alla områden har en genomsnittlig kvinna i Sverige sämre möjligheter att finansiera ett skogsköp än en genomsnittlig man. Hon har 22 procent lägre disponibel inkomst och 35 procent lägre finansiella kapitalvinster. Hon har mindre kapital i form av befintlig produktiv skogsmark, som ägs till 56 procent av enbart män och till 14 procent av enbart kvinnor (resten ägs gemensamt). Av riskkapital till nystartade företag går bara en procent till kvinnor, medan män får 86 procent. Resten får blandade team. Det kan knappast beskrivas som “lika möjlighet att äga och kontrollera mark och andra former av egendom”.
För att åstadkomma förändring behöver man jobba både på system- och individnivå. Organisationer inom skogssektorn har påbörjat sitt arbete med att bli mer jämställda. Frågan är vem som tittar på hela systemet?
Kerstin Dafnäs, skogsägare, ordförande i Spillkråkan
