Allt annat än ett accepterande av Mark- och miljööverdomstolens dom kommer att göra det svårare för Skogsstyrelsen att förtjäna skogsägarnas tillit och respekt. Det konstaterar skogsägarnas ombud i målet tillsammans med allmänningsförvaltaren.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) har nu avgjort fem pilotmål om ersättning för nekade avverkningstillstånd i fjällnära skog. Skogsstyrelsens och Kammarkollegiets generaldirektörer har försvarat myndigheternas agerande och återupprepat att det skulle ha funnits oklarheter som behövde prövas i domstol ”för rättssäkerhetens skull”. För att belysa myndigheternas agerande vill vi lyfta fram och bemöta några av de ”juridiska oklarheter” som aktualiserats genom statens invändningar.
”Det finns inget lagstöd för att döma ut ersättning enligt miljöbalkens regler.”
Att 19 § Skogsvårdslagen uttryckligen pekar ut rätt till ersättning enligt ett antal bestämmelser i miljöbalken har staten velat argumentera bort genom att påstå att miljöbalken inte hänvisar tillbaka till Skogsvårdslagen. Invändningen avfärdas av MÖD med att det är uppenbart att 19 § SVL innebär att nekat avverkningstillstånd ska ge rätt till ersättning på samma sätt som beslut om områdesskydd. Kan någon myndighet med hedern i behåll driva motsatt ståndpunkt?
”Skogsbruk är inte pågående markanvändning.”
Att en enskild delkomponent i skogsbruket såsom avverkning inte kan utgöra en ”markanvändning” borde vara uppenbart, vilket domstolarna till skillnad från Skogsstyrelsen förstått och utgått ifrån. Länsstyrelserna och Naturvårdsverket liksom domstolarna har också alltid betraktat skogsbruk som pågående markanvändning och betalat full ersättning utan invändningar. Kan det verkligen vara en annan markanvändning och särskilda lagtolkningar bara för att ersättningen tas från Skogsstyrelsens budget?
”Ersättningen ska reduceras med 40 procent för att skogen är fjällnära.”
Invändningen går ut på att sakkunniga intrångsvärderingar där skogens geografiska läge ingår som en uppenbar faktor, skulle prutas ned med 40 procent för att skogen är fjällnära. Sådan reduktion har aldrig skett för naturreservat. MÖD avfärdade kyligt invändningen med att ”Inget har framkommit som ger anledning att ifrågasätta att dessa värderingar […] på ett relevant sätt återspeglar den aktuella markens värde.”. Kan Skogsstyrelsen verkligen hävda en egen ”rabatt” på intrångsersättningar?
”Skogsägaren skulle kunna söka tillstånd på nytt, alltså ska vi inte behöva betala nu."
Invändningen innebär i praktiken att hela avkastningen av skogsbruket fryser inne med påståendet att ”det kanske blir ett annat resultat nästa gång du söker”. MÖD konstaterar att om ersättning betalats och ett tillstånd senare beviljas är situationen redan lagreglerad genom att hela eller delar av ersättningen då kan behöva återbetalas, med tio år som en av lagstiftaren angiven bortre tidsgräns. Situationen är nu uttryckligen uttolkad av domstol även i relation till nekade avverkningstillstånd, vad mer kan behövas?
Utöver de invändningar som kom att prövas i MÖD har staten också testat att påstå att:
– den svenska expropriationslagen skulle strida mot EU-rätten.
– införandet av tillståndsplikt för avverkning i sig gjort att skogsbruket inte kan ses som pågående markanvändning.
– registreringen av nyckelbiotoper egentligen orsakat den ekonomiska skadan – inte att man inte får avverka.
– beslutet att neka avverkningstillstånd inte skulle påverka marknadsvärdet, då det ”bara” är skogens nuvarande ägare som inte får avverka.
Nämnda invändningar är tydliga exempel på hur myndigheterna aktivt försökt testa sätt att undvika ersättningsskyldighet men insett invändningarnas fruktlöshet och återkallat dem innan de blev alltför pinsamma att stå upp för.
Skogsstyrelsen beställde i processernas början en omfattande expertutredning, som vi fick del av genom att begära ut allmänna handlingar. Utredningens resultat var att skogsägarna hade helt rätt, men trots detta drevs processerna vidare.
Om man borrar ner blicken i detaljer och snurrar tillräckligt fort nog förstår de flesta att synen blir oklar och man tappar balansen. Att dessa frågor kom till domstolens prövning verkar närmast vara ett resultat av att Skogsstyrelsen bestämt sig för att tycka att rättsläget är oklart, inte att det faktiskt är det.
Rättsläget kan nu inte beskrivas som något annat än klarlagt. Allt annat än ett accepterande av MÖDs tydliga avgörande kommer att göra det svårare för Skogsstyrelsen att förtjäna alla skogsägares tillit och respekt i långt fler frågor än de som prövats här.
Magnus Norberg,
Jurist på Terravia AB och ombud för skogsägarna
Anders Pettersson,
Allmänningsförvaltare på Tärna-Stensele Allmänningsskog och Sorsele Övre Allmänningsskog
