Dra tillbaka förslaget om LRFs lokalavdelningar
LRF glömmer att det viktigaste, kontakten mellan förtroendevalda och medlemmar sker i lokalavdelningen. Därför bör förslaget att lägga ned lokalavdelningarna dras tillbaka, skriver Ingemo Johansson.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Sedan 2018 har det pågått ett arbete med att ”modernisera” LRF som folkrörelse. Under förra året intensifierades arbetet och ett förslag mejslades fram. Ett förslag som inte gick att få ut till lokalavdelningarna vars årsmöten som genomfördes före jul.
I korthet ska enligt remissen LRF bestå av tre nivåer. LRF Riks, LRF Region och LRF Kommungrupp. Kontaktytorna där är tydliga. Här är näringspolitik genom påverkansarbete och opinionsbildning prioriterat. Förtroendevalda och tjänstemän gör för medlemmarna ett oerhört viktigt arbete.
Därefter följer en rad argument över hur besvärligt det är med lokalavdelningar: De är en tung börda administrativt. Man måste ha organisationsnummer. Man måste ha årsmöte. Det är arbetsamt för LRFs personal. Efterfrågan på sociala aktiviteter är avtagande. Remissen har en genomgående ton av nedvärdering av det arbete som görs lokalt. Man ska vara nöjd över att inte behöva göra något.
Det kanske är dumt att ha en åsikt i denna fråga. Framtiden ligger liksom mer bakom än framför för den som varit lantbrukare, LRF-medlem och förtroendevald på olika nivåer i cirka 40 år. Kanske är min syn på folkrörelsen, på demokrati och på LRF sprungen ur en annan tid. Men jag är djupt orolig över att man nedmonterar det engagemang som trots allt finns. LRF har i dag 955 lokalavdelningar. Enligt remissen är 63 procent aktiva eller mycket aktiva. 80 procent av aktiviteterna är sociala. Detta i en tid när pandemin satt djupa spår i människors möjlighet att mötas. Lokalavdelningarna aktiviteter har alltid gått upp och ner. Några tröttnar, därefter kommer ett nytt gäng och det tar fart igen.
Sett tillbaka under dessa 40 år så är det några händelser som etsat sig fast i minnet där lokalavdelningen förutom att vara en social mötesplats, varit en avgörande faktor för resultatet för LRFs medlemmar. Tunnelbygget genom Hallandsåsen som havererade. Det var LRFs medlemmar som genom sin lokalavdelning stoppade det skandalomsusade bygget. Det misstänkta fallet av galna ko-sjukan i Våxtorp. Det var lokalavdelningen som ställde upp och skyddade familjen mot ett mediadrev som vi aldrig sett maken till. Och när LRF Halland fångade Bosse Ringholm i kampen mot dieselskatten var lokalavdelningarna framgångsfaktorn för att från kvällens beslut, till morgonens aktivitet, att fylla Halmstad med traktorer och demonstrerande bönder.
Att framtiden skulle bli mindre dramatisk har jag svårt att tro. Som företagare och boende på landsbygden lever vi med betydligt fler hot i dag än när jag började min bana som bonde. Ökad brottslighet, naturkatastrofer, aktivister av olika slag och inte minst nu i en tid där oron i världen är större än någon nu aktiv lantbrukare upplevt. Vi lever med krig i närområdet. Hot mot vårt egna territorium. Energikris, inflation och räntegalopp. Att då lägga ner den nivå i LRF som är närmast medlemmen är total feltajming.
Remissen talar om tre nivåer med kontaktytor: riks, region och kommungrupp. Där verkar förtroendevalda och tjänstemän. Men man glömmer den viktigaste – nämligen den kontakt som förtroendevalda och tjänstemän bör ha med medlemmarna. Det sker i lokalavdelningen. På årsmöten och aktiviteter. Det är där man ska lägga örat mot marken och lyssna. Det är där man ska finnas för att stötta vid kris.
Dra tillbaka detta förslag om att lägga ner lokalavdelningarna. För det är så det blir om remissens intentioner går igenom. Gör om, tänk till, förenkla och uppvärdera det fantastiska arbete som förtroendevalda i över 600 aktiva lokalavdelningar gör för LRFs medlemmar. Då kan vi prata om att ”Framtidssäkra framtidens folkrörelse”
Ingemo Johansson, Hasslöv