”'Fadderfår' skulle hålla landskapet öppet”

Budskapen om att vi måste ställa om till en mer växtbaserad kost har duggat tätt under den senaste tiden med samstämmiga rekommendationer från FN:s klimatpanel och forskare inom hälsa och miljö.

Minskad konsumtion av animalier, framförallt från idisslare som nötkreatur och får, ger lägre utsläpp av växthusgaser och minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer. Tillgänglig statistik visar att köttkonsumtionen sjunkit något och allt fler växtbaserade alternativ syns i butikerna och hos snabbmatskedjorna.

Inte bara köttkonsumtionen ifrågasätts, utan också konsumtionen av mejeriprodukter och även där finns numera alternativ tillgängliga.

Den pågående omställningen är dock inte oproblematisk och en av invändningarna mot att minska eller helt sluta äta kött och mejeriprodukter är att vi i Sverige har marker med höga natur- och kulturvärden som behöver betas för att bevaras.

Det är en viktig invändning som förtjänar att tas på allvar, liksom oron för att omställningen ska drabba lantbruket och glesbygden negativt.

För att lösa det dilemma som uppstått för dem som i dag inte alls vill konsumera kött- och mejeriprodukter av klimat, hälso- eller etiska skäl, men ändå vill ta ansvar för de värdefulla betesmarkerna i Sverige presenteras här en ny affärsmodell som både främjar natur- och kulturvärden samt glesbygdens ekonomi.

Det går ut på att ekonomiskt stötta lantbrukare som låter till exempel får eller kor helt leva av bete på sommaren, men som aldrig slaktas utan kan leva sina liv tills de tar slut precis som våra hundar och katter. Dessa kor och får måste givetvis få skydd och mat under vintern, men de behöver aldrig köras till ett slakteri utan får somna in när det är dags - med eller utan hjälp.

Det finns inte heller behov av att dessa djur ska ha en avkomma varje år - med andra ord ska de behandlas som andra husdjur.

För att illustrera hur mycket en sådan tjänst skulle kunna kosta per person följer här en enkel kalkyl baserad på statistik samt en intervju med en lantbrukare i norra Hälsingland:

I Sverige finns enligt Jordbruksverket 200 000 hektar betesmark med höga natur- och kulturvärden vilket motsvarar 200 kvadratmeter per person. Dessa 200 kvadratmeter är vad en person som inte vill äta kött och mejeriprodukter behöver ta ansvar för om hen inte vill få kritik för sin konsumtion av de som fokuserar på just betydelsen av betet i Sverige.

Ett får som bara lever på bete under sommaren i norra Hälsingland behöver cirka 1 500 kvadratmeter betesmark, som då alltså hålls öppet vilket är viktigt för att bevara markens höga värden. Det innebär att om 7-8 personer stöttade den lantbrukare som hade detta får skulle var och en av dessa 7-8 personer ha uppfyllt sin "beteskvot”.

Vilken ersättning behöver då lantbrukaren få för att tycka att denna verksamhet kan vara intressant? Den intervjuade lantbrukaren anser att en årsinkomst på 5 000 kronor är en bra ersättning för ett sådant ”fadderfår”, vilket fördelat på 7-8 personer innebär en kostnad på cirka 650 kronor per person, för dem som vill uppfylla sin ”beteskvot”.

Jag, och säkert många fler, som vill bidra till en hållbar omställning, skulle gärna betala en lantbrukare den summan för att se till att värdefulla marker betas, trots att jag inte äter kött och mejeriprodukter. Jag och andra skulle ju också kunna besöka fåret och markerna där fåret betar och på det sättet få nya insikter om djurhållning och naturvård.

En omställning till en växtbaserad konsumtion kommer inte att ske utan vånda, men kommer också att öppna upp för nya möjligheter.

Den affärsidé som presenterats här kommer säkert att följas av flera där vi konsumenter ges möjlighet att stötta den svenska landsbygden utan att ge avkall på våra preferenser vad gäller miljö, etik och hälsa.

Annika Carlsson Kanyama,

Forskare och docent vid KTH, Stockholm