Förhoppningsvis faller den verklighetsfrånvända versionen av artdirektivet snart på sin egen orimlighet. Men det är ändå tråkigt att det gång på gång tillåts bli lekstuga kring svenskt skogsbruk, skriver Ester Hertegård.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Få har nog missat att Skogsstyrelsen nyligen utkom med ny ordning för hänsyn gällande artskydd i skogsbruket, med bakgrund i ett EU-direktiv. Inte bara sällsynta fågelarters fortlevnad ska nu tas hänsyn till, utan alla individer av alla arter. Generaldirektör Herman Sundqvist var en av de första med att konstatera orimligheten i den egna myndighetens nya direktiv.
Sundqvist uttrycker sig milt när han konstaterar att förändringen är ett exempel på när ”goda intentioner får oanade konsekvenser”. För många av oss ter det sig som att konsekvenserna bara kan ha varit oanade för någon som lever på en annan planet.
För enligt den nya given ska alltså även vanliga fågelarter som skata och talgoxe garanteras en helt ostörd miljö, trots att de uppenbarligen överlevt och blomstrat i samklang med övrig aktivitet i århundraden. Det läggs på skogsägaren att identifiera och dokumentera alla fågelindivider i ett område som ska brukas och den nya ordningen gäller även pågående markanvändning.
Det blir tydligt att samhällsnyttan inte står i proportion till kostnaden, något som torde vara uppenbart även för dem som inte är så insatta i skogsbruk.
Det kommer onekligen att kosta mycket för skogsbrukets extra arbete, men frågan är om konsekvenserna stannar där. För går det verkligen att utesluta att orienteringstävlingar, svampplockare och helveganska musikfestivaler stör någon enskild fågelindivid? Troligen inte. Bäst att hålla sig borta från skogen överhuvudtaget.
Men är inte skogsägare runtom i Europa upprörda, om nu direktivet kommer från EU? Nej, för Sverige har som enda land bestämt sig för att använda sina skogsägare som försökskaniner i ett illa matchat juridiskt hopkok av EU-direktiv, rigida domstolstolkningar och gammal svensk tradition av att alltid lägga till en högre nationell nivå på miljödirektiv från EU. Artskyddsförordningen läggs till Fågeldirektivet utan att någon ansträngning läggs vid själva sammanfogningen.
Förhoppningsvis faller denna verklighetsfrånvända version av direktivet snart på sin egen orimlighet. Men det är ändå tråkigt att det gång på gång tillåts bli lekstuga av rättspolitiken kring svenskt skogsbruk. De familjeskogsbruk som i århundraden byggt en levande landsbygd och säkrat råvara för fossilfria produkter blir försökskaniner i olika trendbaserade grepp. På 1970-talet var det hetsplanteringar i glesa skogar och kemisk slybekämpning som skulle pådyvlas skogsägarna via lag. Nu är det miljöaktivistiska grepp.
Historien ger tydliga fingervisningar om att ny lagstiftning på området bör vara försiktig, förutsägbar och evidensbaserad. Utvecklingen pekar tyvärr inte åt det hållet.
