Skogens framtid balanserar på tre hjul. Problemet är att hjulen roterar olika fort, vilket ger en vinglig färd, skriver Pär Fornling och hänvisar till Skogsutredningen, Artskyddsförordningen och rättsprocesser.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Den politiska osäkerheten inför framtiden ligger som en blöt filt över skogsbruket. Det är kort och gott väldigt förvirrande och man kan på goda grunder ifrågasätta om det finns någon övergripande färdplan om hur vi ska hitta fram.
Man kan likna processen vid ett maskineri på ett fordon. Problemet är att hjulen roterar olika fort, vilket ger en vinglig färd. Frågan är om det ens går framåt, eller om maskineriet kör runt i cirklar.
1) Skogsutredning 2019. Det hjulet förmodas rotera väldigt fort. Enligt den ursprungliga planen skulle arbetet nu i det närmaste vara klart. På goda grunder har man fått mer tid. Även utan pandemi-förlängning var tiden orimligt kort. Precis som det pompösa namnet antyder handlar det om väldigt mycket; äganderätt, nyckelbiotoper, råvarutillgång och balansen mellan politikens olika mål. Frågorna är minst lika knepiga som vid den förra utvärderingen av politiken, kallad Mervärdesskog. Då arbetade utredaren i 2,5 år.
2) Artskyddsförordningen. Det handlar om lavskrika, bombmurkla och andra fenomen som kan stoppa avverkningar utan ersättning. Hjulet har börjat röra sig efter fyra års stillastående. Utredningen, som ska var klar om ett år, är orimligt försenad redan vid startlinjen.
3) Rättsprocesser. Det rör sig långsamt, även om det kom ett genombrott genom domarna om ersättning för avverkningsförbud i fjällnära skogar. Genom juridiska processer vill myndigheten testa lagens gränser. Att mötas i domstolen för att göra upp är en olycklig amerikanisering av politiken. Regler och lagar bör vara klara redan då de införs. Det är en väldig uppförsbacke för enskilda markägare att driva processer mot staten. Och det tar lång tid att nå ett avgörande.
Till det här kommer ett antal regionala skogsprogram som lever sina egna liv. I princip innebär det att en del av skogspolitiken flyttas över till länsstyrelser och regioner. En del är vällovligt och bra, men bidrar till förvirringen.
Det känns som vi är väldigt långt ifrån en nationell skogspolitik med tydliga mål.
Frågorna om skogen borde handla om forskning, utveckling och nya möjligheter. Om visioner och mål. Om glädjen att driva skogsbruk.
För att om möjligt nå dit vilar det ett tungt ansvar på politikerna att knyta ihop alla lösa trådändar som utredningsmaskineriet levererar.
