Jakten har blivit ett intresse som binder samman land och stad, snarare än skiljer dem åt. Därför är det lika mycket ett landsbygdsproblem att antalet stadsnära skjutbanor minskar för varje år, skriver Lars Anders Johansson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jägare som inte får öva blir dåliga skyttar och dåliga skyttar riskerar att ställa till elände i form av skadeskjutningar. Försämrade förutsättningar för skytte riskerar på sikt också att undergräva intresset för jakt, vilket skulle ha förödande konsekvenser för viltvården.
Många av landets jägare bor i storstadsområdena, långt från markerna de jagar på. Varje höst fylls jaktlag runt om i Sverige på med tillresta stadsbor. Kanske har de sina rötter i bygden, kanske känner de någon som bjudit in dem eller så har de ett fritidshus i trakten. I kontrast mot karikatyrer som de i filmen Jägarna har jakten blivit ett intresse som binder samman land och stad, snarare än skiljer dem åt.
Därför är det lika mycket ett landsbygdsproblem att antalet stadsnära skjutbanor minskar för varje år. Krångliga regelverk, polisens tillståndsgivning, klagande grannar och politisk motvilja har försämrat förutsättningarna för övningsskyttet på många håll. Sämst förutsättningar finns där flest människor bor.
Grannar som klagar på buller och ängsliga politiker som faller till föga är en del av problemen. Det är obegripligt hur någon som väljer att flytta in bredvid en anläggning som funnits på samma plats i decennier kan kräva att verksamheten ska upphöra för att de stör sig på ljudet. Men mönstret känns igen. Allt ifrån barns fotbollsplaner till nattklubbar och kyrkklockor har fått utså krav från lättstörda, nyinflyttade grannar. Till och med Försvarsmakten har fått klagomål från personer som valt att flytta in bredvid deras anläggningar.
Polisens tillståndsgivning, som tycks präglas av okunskap och godtycke, är en annan stor bov i dramat. Anläggningar som fungerat väl sedan 1950-talet anses plötsligt osäkra och åläggs krav på kostbara uppdateringar, inte sällan med konsekvens att verksamheten läggs ned då klubben inte har råd med investeringarna. Ett annat exempel är de nya reglerna för ”tillfälliga skjutbanor” som hotar landets jaktstigar, ett uppskattat och nyttigt komplement till det vanliga övningsskyttet på älgbanan.
Ett minst lika stort problem är de politiker som inte kan se och uppskatta någon annan verksamhet än byggandet av nya bostadsrätter. Anläggningar för människors fritidsintressen och andra samhällsfunktioner får ständigt stryka på foten när nya översiktsplaner dras upp.
Tillsammans bidrar dessa faktorer till att försämra förutsättningarna för övningsskytte för landets jägare. Att jägare utan tillräcklig övning kommer att strömma till jaktmarker runtom i riket kommande år är dåligt, för viltet, för markägarna och för allmänhetens förtroende. Storstadens skjutbanebrist blir också landsbygdens problem.
Lars Anders Johansson, journalist och författare
