De allra flesta har nog aldrig hört talas om fetved. Ett härdigt och motståndskraftigt furuvirke som användes redan på vikingatiden. Nu ökar intresset för den feta veden som används till yttre snickerier, fönstervirke och renovering av gamla kulturgårdar.
Urnes stavkyrka i Norge finns på UNESCOS världsarvslista. Kyrkan byggdes helt i trä i mitten av 1100-talet. Fetvedsvirke användes till den bärande stommen, stavarna.
Efter århundraden med regn, rusk och kyla står den praktfulla kyrkan kvar välbevarad. Vid varmt väder kan det fortfarande, efter 900 år, tränga fram kåda vid kvistarna i fetveden.
Det sägs att virket i kyrkan kom från noga utvalda toppkapade furor som fick stå i 15-20 år innan de avverkades.
– Tallar gillar inte att bli toppkapade. De blir stressade och försvarar sig genom att producera kåda och hartssyror. Med tiden utvecklas fetved och stocken blir fullproppad med naturlig och mycket hållbar impregnering, säger Hans-Olov Lönn, träentreprenör i Järbo, Gästrikland, och en av de mest entusiastiska medlemmarna i föreningen Fetvedens vänner.
– Den täta fetveden passar alla ställen där virket är väderutsatt. Nuförtiden används det mest till utvändiga snickerier, fönstervirke och vid byggnadsvård, till exempel renovering av hembygdsgårdar.
Hans-Olov berättar att det finns efterfrågan på fetved hos byggnadsvårdare, arkitekter och andra som vill bygga hållbart och giftfritt. Det är dock väldigt liten tillgång på virket, även om intresset ökar för att tillverka enligt de gamla metoderna.
– Tidigare fanns ofta fetved i syllstockar i timmerstommar, bottensyllar i härbren och mangårdsbyggnader, samt i vattenhjul och kvarnaxlar. Det har visat sig att fetvedspanel teoretiskt sett håller i 1000 år, medan nutidens tryckimpregnerade trä har en hållbarhet på cirka 20 år, säger Hans-Olov Lönn.
Fetvedens vänner har 100 medlemmar runt om i landet. De vill att man ska satsa mer på byggnationer i kvalitetsvirke och försöker engagera intresserade skogsägare som tror att det finns en framtid för fetveden och dess egenskaper.
– Fetveden är mer rötbeständig än vanlig splintved och kådan i cellerna gör att det blir formstabilt. Genom att det är färre sprickor och att allt eventuellt vatten ersätts av kåda drar fetveden åt sig minimalt med fukt. Dessutom luktar den väldigt gott, säger Mikael Edström, byggnadsvårdare/snickare och ordförande i Fetvedens vänner.
Mikael Edström säger att det finns ett stort intresse för fetved vid renovering av gamla Hälsingegårdar och andra kulturgårdar. De som renoverar vill att virket ska hålla länge och inte behöva bytas ut efter några år.
– Det säljs mycket skräp i byggvaruhandeln nu. Jag tycker att vi i Sverige tappat mycket kunskap om traditionellt byggande och om hur man bygger hållbart i trä. Vi i föreningen vill tillbaka till en bättre virkesproduktion som är mer vattentålig och håller länge. Då gynnas miljön genom långvarig kolinlagring och virket kan återanvändas, menar Mikael Edström.
Det finns två metoder, randbarkning och toppkapning. Båda går ut på att i slutet av tallens livscykel skada den ordentligt. Genom skadan aktiveras trädets försvarsmekanismer, vilket gör att kåda och hartsämnen utvecklas och impregnerar den så kallade splintveden.
Randbarkning är den vanligaste metoden. Man barkar två 7-8 centimeter breda ränder mitt emot varandra på stammen, nerifrån och upp cirka 7-8 meter. Ränderna breddas 5-7 centimeter varje år tills stammen är helt avbarkad. Tallen är färdig då barren börjar bli bruna. Verktygen som används är yxa och barkjärn med varierande längd på skaften. Randbarkningen fungerar bäst på höga, raka tallar som växt långsamt i 80 till 120 år, helst i lite tätväxta, dåligt gallrade bestånd. Avverkningen bör ske vintertid, eftersom träden då innehåller minst vatten.
Toppkapning av furor är den äldsta metoden. Kapningen sker när träden är 80-100 år. Ungefär 30 procent av gröndelen sparas. Kåda och hartser kommer då att impregnera hela stammen. Därefter bör träden enligt gammal tradition stå i 15- 20 år. Då blir virket jämnt impregnerat i hela stammen, till skillnad från randbarkning där bara den barkade delen blir impregnerad.
Det som gör det tufft för fetvedsentusiasterna och talar emot det hållbara virket är att det är en tidsödande process. Det kan ta fem till åtta år för fetveden att utvecklas i en stock.
– Mitt mål är att det ska bli kommersiellt gångbart, men det är segt och tar tid, vilket gör det hela svårare. Dessutom är barkningssäsongen bara två till tre veckor per år. Ungefär från slutet av maj till midsommar, beroende på var man bor i landet.
Mikael tycker att man kan jämföra den globala rörelsen slow food med fetved och kalla den för slow wood.
– Det kräver tålamod och planering, men resultatet blir bra och medför många positiva effekter.
Hans-Olov Lönn håller med.
– En av anledningarna till att många ifrågasätter metoden är just att det är tidsödande. I det moderna produktionsskogsbruket har man inte tid att vänta. Framför allt tillåts inte tallarna växa så långsamt som behövs.
Han är dock övertygad om att de skogsägare som satsar på detta kommer att bli vinnare framöver.
– Vi ser en tydlig ökning av efterfrågan och det går att få ut bra priser på tätvuxen ved, som exempelvis fetved. Dessutom blir behovet allt större i en nära framtid när klimatförändringen gör att vi kommer att få ett fuktigare klimat, konstaterar Hans-Olov Lönn.
- Ideell förening med säte i Hälsingland som bildades 1999 av snickaren och byggnadsvårdaren Mikael Edström i Rengsjö, som varit föreningens ordförande sedan starten.
- 100 medlemmar i Sverige, Danmark och Norge.
- Man vill fungera som en mötesplats runt fetved och sprida kunskaper om fördelarna med att använda högkvalitativt naturligt impregnerat virke.
- Föreningen vill impregnera tallars splintved på ett naturligt sätt för att få igång en produktion av tjärtallar med fetved.
- En egen trädbank har byggts upp för att få skogsägare att barka ett antal tallar varje år. Tanken är att bygga upp ett fetvedsförråd och sedan efterhand sälja fetvedsvirke.
