Hur ska jord- och skogsbruket styras?
LRFs förslag att avskaffa lokalavdelningarna är ett ställningstagande för fortsatt industristyrning av jord- och skogsbruket och en försvagning av de enskilda medlemmarnas ägarstyrning , skriver Sverker Liden.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det finns enligt min uppfattning tre olika modeller för styrning av jord- och skogsbruket – statsstyrning, industristyrning och ägarstyrning. Exempel på statsstyrning är 1979 års skogspolitik, pågående älgförvaltning och förslaget nyligen från Skogsstyrelsen att slopa avverkningsanmälningarna och istället införa obligatoriska skogsbruksplaner som ska godkännas av staten. Exempel på industristyrning är skogsindustrins certifiering av skogsbruket och LRFs branschorganisation. Exempel på ägarstyrning är 1994 års skogspolitik eller riksdagens frihetsmodell för skogsbruket och LRFs regionorganisation.
LRFs branschorganisation och förädlingsföretag byggdes upp med statens stöd i jordbruksförhandlingarna. Där beslutades om livsmedlens priser och volymer. I regionorganisationen förankrades förhandlingarnas bud och resultat bland LRFs medlemmar genom priser för medlemmarnas produkter.
När de statliga uppgörelserna upphörde avvecklades också föreningsrörelsens dominans på livsmedelsmarknaden. Dominerande företag som Arla och Scan togs över av nya ägare men det föranledde inget arbete på en ny strategi för hur jordbrukarna skulle agera på en konkurrensutsatt marknad. Man lät branschorganisationen fortsätta att bestämma trots att förädlingsföretagen inte längre är medlemsägda. Men bör inte jordbrukarnas kooperation i första hand handla om att förbättra för jordbrukarna?
Samma utveckling kan ses inom skogsägarrörelsen. Inledningsvis företrädde skogsägareföreningarna skogsägarna i prisförhandlingarna med bolagen. Därefter övergick man till att köpa och sälja virke med målet att betala så mycket som möjligt. Efter några år ändrades strategin genom att man övergick att anpassa priset till den egna industrins behov av virke vilket ledde till att priserna sjönk och industrins vinster ökade. En viss del av den egna affärsverksamheten blev utdelning till ägarna. En annan del blev återbäring och resten användes för att konsolidera företaget. Vi har fått EUs starkaste skogsägarrörelse med EUs lägsta virkespriser till de enskilda skogsägarna efter att föreningarna bytt sida från säljare till köpare.
Skogsägarna har reducerats till att bli leverantörer av virke till det pris som skogsägareföreningen/industriföretaget tycker är lämpligt. På samma sätt behandlas jordbrukarna. Till detta kommer nya krav från köparna till exempel certifiering, virkesmätningsregler, krav på vägar osv. LRF vägrar ta ställning till olika krav som påtvingas skogsägarna.
Jag har tidigare motionerat om att LRF borde inrätta en skogsbruksdelegation som kan tillvarata och utveckla de enskilda skogsägarnas intressen när det gäller prisutveckling och olika bestämmelser som köparna nu ensidigt driver igenom. Delegationen bör vara en del av regionorganisationen inte skogsägareföreningarna.
Jag uppfattar LRFs förbundsstyrelses förslag om avskaffande av lokalavdelningarna som ett ställningstagande för fortsatt industristyrning av jord- och skogsbruket och en försvagning av de enskilda medlemmarnas ägarstyrning av det egna jordbruksföretaget och ställning mot förädlingsindustrin. LRF bör införa delegationer i regionorganisationen som tillvaratar och utvecklar de enskilda producenternas intressen.
Sverker Liden, jägmästare och skogsägare