Intresset för att utnyttja landskapet som kolsänka växer snabbt. Men ska målet om ett klimatneutralt EU, med på sikt negativa utsläpp, förverkligas, måste nivåerna höjas ännu mer, skriver Magnus Nilsson.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I november 2018 presenterade EU-kommissionen ett förslag till reformering och skärpning av unionens klimatpolitik. Siktet är inställt på klimatneutralitet 2050, men för att klara Parisavtalets ambition om högst 1,5 graders temperaturstegring måste dessutom uttaget av koldioxid från atmosfären snarast möjligt bli större än tillförseln.
Det viktigaste om vi vill uppnå ”negativa utsläpp” är, enligt Kommissionen, att utveckla och stärka så kallade kolsänkor i landskapet:
”Kolsänkor är lika viktiga som minskade utsläpp. Att bibehålla och förstärka den naturliga kolsänka som utgörs av skogar, mark och jordbruksområden och kustnära våtmarker är avgörande för att strategin ska bli framgångsrik.”
Man kan öka kolinlagringen i jordbruksmarken en del, men den stora potentialen är, åtminstone för svensk del, förknippad med skogen. I princip finns det tre möjligheter att med hjälp av skogen fånga in och hålla koldioxid borta från atmosfären:
1. Långlivade träkonstruktioner
2. BECCS (Bio-Energy Carbon capture and Storage, som innebär att man eldar biomassa, fånga in den koldioxid som bildas, och lagrar den permanent i berggrunden)
3. Ökade virkesförråd
Alternativ 1 och 2 innebär oförändrat eller ökat virkesuttag, medan alternativ 3 tvärtom bygger på att avverkningarna hålls nere.
Ett fundamentalt hinder för att utnyttja skogen för att dränera atmosfären på koldioxid är den närmast totala frånvaron av incitament. Många vill utnyttja det avverkade träet för alla möjliga ändamål, och det finns massvis med skatteregler, lagstiftning, bidrag och annat som främjar användningen av ved för energiändamål.
Incitament för att långsiktigt lagra in kol är däremot näst in till obefintliga. Det enda jag kommer på är att EUs utsläppshandel leder till att priserna på cement och stål drivs upp, vilket indirekt gynnar trä som byggnadsmaterial.
Intresset för att utnyttja landskapet som kolsänka växer snabbt. Varje år beräknas kring 300 miljoner ton koldioxid, sex gånger de samlade svenska utsläppen, lagras in i landskapet i EU-länderna. Sveriges bidrag är 45-50 miljoner ton. Ska målet om ett klimatneutralt EU, med på sikt negativa utsläpp, förverkligas, måste de här nivåerna höjas.
Ett första steg togs i fjol genom den nya så kallade LULUCF-förordningen. Genom förordningen blir medlemsstaterna skyldiga att åtminstone upprätthålla nuvarande inlagringsnivåer, men på sikt bör man räkna med att kraven kommer att skärpas.
Hur länderna ska kunna klara lagkraven är oklart – i Sverige finns egentligen ingen politik som vare sig uppmuntrar markägare att lagra in kol i landskapet, eller straffar den som orsakar stora utflöden av kol ur ekosystemen.
Alternativ 2 ovan, det vill säga kolinlagring i berggrunden, kan på sikt bli betydelsefullt, och i så fall ersätts rimligen skogsägaren för det virke som eldas för att producera koldioxid. Under de närmaste decennierna kan dock inget av alternativen 1 och 2 mer än marginellt förstärka kolinlagringen.
Det enda alternativ som finns för att mera kraftfullt förstärka kolsänkan är att hålla nere avverkningarna och på så sätt öka de inlagrade kolförråden i framför allt levande och döda träd men också i skogsmarken.
För att detta ska få fart och omfattning, krävs dock att det blir ekonomiskt attraktivt för dem som förvaltar och äger skogen och skogsmarken att hålla nere avverkningarna. Så kan det allt emellanåt var på grund av prisförändringar, konjunkturer med mera, men klimatnyttan belönas inte på något sätt.
Jag har länge lyssnat efter någon typ av signaler eller idéer från LRF eller andra markägarorganisationer om hur man skulle vilja bli ersatt, men har inte hittat så mycket som en stavelse. Vilket är märkligt med tanke på den ekonomiska potentialen.
Det är hög tid att skogsägare och deras organisationer börjar hantera frågan: Hur vill vi bli ersatta för den klimatinsats det innebär om vi permanent ökar kolförråden i skogen?
Magnus Nilsson,
Miljökonsult
