I vegokorvens namn
Varför skapar den vegetariska korven sån kalabalik, undrar Land Lantbruks krönikör Emilia Astrenius Widerström. Borde det inte vara viktigast att folk vet tydligt vad de äter?
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Ord har stor betydelse för oss människor. De har i tusentals år varit en självklar förutsättning för att vi ska kunna kommunicera med varandra. Däremot har betydelsen och innebörden av orden inte alltid varit självklara. Vad som uppfattas som gott och ont, positivt eller negativt till exempel.
Svenska konsumenter har fört upp vegokorvens öde på EU-nivå. Inte dess existens, utan vad vi får kalla den. Intentionen från EUs sida är att det ska bli precis som med mjölk och ost. Att konsumenten ska veta exakt vad orden innebär och att det ska vara självklart att den tillverkats av animaliska ingredienser.
Först tänkte jag: Varför en sån big deal? Hur kan det uppstå sån kalabalik om ett ord? Vad har jag missat?
Rubriker om vegoilska har prytt våra stora tidningar. Jag kan förstå förvirringen som kan uppstå bland dem som vill välja vegetariska alternativ, men varför är det så viktigt att kalla det just korv eller burgare?
Men i debatten om vegokorvens namn vilar något jag mer blir frustrerad av. Att vegetariskt eller veganskt skulle uppfattas som outtalade hot mot oss bönder. Och att vi därmed lobbar för att få substitutet att byta namn. Vad handlar detta om egentligen?
Ord är fascinerande. Köttlobbyism är ju ett rätt ofta återkommande ord har jag också förstått. Eller vad som är en vegan. Det kan låta som hårda ord i vissas öron. Ord som är väldigt värdeladdade. Men vad vinner vi på att skapa ett vi och dom-förhållande? Och vad har vi för ansvar?
Vi behöver alla på allvar se över hur vi för debatten om kött kontra vegetariskt och veganskt och snarare vinkla det mot att människor behöver se över vad de äter och hur det är producerat. Det är svårt att ta sig ur, eller att inte hamna i den ständiga debatten om kött eller inte kött, när man pratar om mat med konsumenter. Jag vill att det vi äter, oavsett kost eller etik, ska vara bra, trygg och klimatsmart mat.
Jag vill inte bestämma vad andra människor ska äta. Jag vill inte heller moralisera kring valen enskilda individer gör. Jag vill däremot visa och berätta i tron att jag kan hjälpa till med ett mer konstruktivt och på så vis lättare beslut. Eller, lättare var nog fel ord. Kanske är det rättvisare som jag är ute efter? Så att det inte är bristande kunskap som gör att man väljer vissa typer av produkter och argumenten stockar sig. Låt oss inte med ord skapa ökad polarisering i matdebatten.
Emilia Astrenius Widerström,
LRF Ungdomens ordförande