Stora Enso fördubblade vinsten, SCA fördubblade drygt sitt resultat, Billerud Korsnäs nästan tredubblade resultat. Men under samma period steg sågtimmerpriset med nio procent medan massavedspriserna sjönk med fem procent, skriver Knut Persson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Sveriges skogsägare behöver fundera rejält över hur de ska få del av skogsindustrins allt högre vinster. Förra året gick industrin rekordbra, men virkespriserna steg knappt alls.
Finansiella resultatet för 2021 har börjat komma, här är ett axplock: Stora Enso fördubblade vinsten, SCA fördubblade drygt sitt resultat, Billerud Korsnäs nästan tredubblade resultat.
Under samma period steg sågtimmerpriset med nio procent medan massavedspriserna sjönk med fem procent enligt statistik från Skogsstyrelsen. Statistiken speglar inte hela virkesmarknaden, men det är inte någon tvekan om att skogsägarna fått liten eller ingen andel av den privata industrins goda lönsamhet.
Skogsägarföreningarna har ännu inte redovisat resultatet för hela 2021. Södras resultat till och med september är mycket starkt, och här får säkert medlemmarna betydligt mer pengar i efterlikvid och ränta på medlemsinsatser. Men det förändrar ändå inte den stora bilden. Medan industrin går rekordbra står skogsägarna kvar och stampar på samma fläck.
Den grundläggande förklaringen till att det är så här är att skogsindustrins produkter och skogsråvara är två olika marknader. Industrin säljer sina produkter till så bra pris som möjligt och köper sin råvara till så lågt pris man kan. Om skogsägare är beredda att sälja till det pris som ges har industrin ingen anledning att höja priset.
Det klassiska sättet för skogsägarna att få upp priset och få del av förädlingsvinsterna har varit att bilda skogsägarföreningar som efter hand också skaffat en egen industri. Framgångarna har varierat genom historien, men speciellt Södra har de senaste decennierna kunnat föra över stora summor till sina medlemmar.
Att marknaden inte fungerar ”rättvist” framgår på flera sätt. Priserna är generellt sett högre i södra Sverige, för timmer är skillnaden nästan 50 procent. Det objektiva värdet för timmer är knappast sämre i Norrland, snarare är kvaliteten bättre. Men när marknaden sätter priset blir det i genomsnitt 627 kronor i söder och 432 kronor i norr.
Vilka möjligheter relativt nybildade Norra Skog har att höja prisnivån i norra Sverige återstår att se. Begränsningen är klart att man är en relativt liten spelare i förhållande till de stora skogsbolagen.
Det är uppenbart att skogsägarna inte kan vara nöjda med den nuvarande situationen. Skogen är en av landet Sveriges största tillgångar. Den har varit viktig under drygt hundra år och i stora delar av landet varit grunden för den välfärdsutveckling vi haft. Skogen kommer att bli minst lika viktig i framtiden och då är det rimligt att de som äger och sköter skogen får del av vinsten.
