EUs regelsystem innehåller krav om dröjsmålsränta – men bara om en lantbrukare inte betalar tillbaka felaktigt utbetalt stöd tillräckligt snabbt. Rimligtvis bör kompensation ske även i den andra riktningen när en företagare oförskyllt får vänta på betalning. Det skriver LRFs Palle Borgström och Peter Borring i ett debattinlägg.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
EU-ersättningarna utgör i grunden betalningar från samhället för utförda tjänster som Sveriges bönder tar ansvar för när den årliga SAM-blanketten lämnas in. Då är det också naturligt att samhällets betalning för tjänsten sker under det aktuella produktions- eller kalenderåret. Men för 2015 och 2016 har inte stödhanteringen fungerat på länsstyrelserna och Jordbruksverket. Krångliga EU-regler är en av orsakerna och stödhanteringen i Sverige klarat sig hyggligt i jämförelse med andra länder. Men hur man än vrider och vänder på frågan blir det ju lantbrukaren som måste försöka parera konsekvenserna av försenade utbetalningar. Det handlar om ökade kostnader för oplanerade krediter eller att andra åtgärder och investeringar måste senareläggas.
LRFs riksförbundsstämma beslutade att LRF ska driva ett pilotmål om krav på dröjsmålsränta för sena utbetalningar av EU-ersättningar. Vi planerar nu att överklaga ett utbetalningsbeslut för ett företag i Östergötland där man väntar på slutbetalning av ersättningar för bland annat 2015 års betesmarksstöd. Det handlar om flera hundra tusen kronor. Tyvärr befinner sig många lantbrukare i en liknande sits där ersättningar för 2015 och 2016 ännu inte betalats ut.
Pilotmålet syftar till att mer rättvist fördela bördorna av regelkrångel och försenade utbetalningar mellan samhället och företagarna. Till dess att EUs regler ändras bör svenska stödmyndigheter, i enlighet med Förvaltningslagens krav om god myndighetsutövning och med regeringens goda minne, betala dröjsmålsränta till företagare som får vänta på utbetalning av ersättningar från statens sida.
En redan dålig situation har dessutom förvärrats av Jordbruksverkets bristande kommunikation när det gäller beslut om gårdsstöd och miljöstöd. Trots att man under den så kallade förenklingsresan uttryckte en tydlig ambition om ökad transparens. Och även om Jordbruksverket har prioriterat utbetalningarna så är myndighetens trovärdighet nu mycket låg bland LRF: s medlemmar.
Riksdagen klubbade nyligen den nationella livsmedelsstrategin. En absolut nyckelfråga för om strategin ska bli framgångsrik är att alla parter i kedjan gör sitt jobb. Myndigheter som har ett främjandeuppdrag måste ta det på allvar och de som inte har något behöver omedelbart få ett av regeringen.
Palle Borgström, förbundsordförande LRF
Peter Borring, regionordförande LRF Östergötland
