Lösningar på klimatproblemen finns inte bara på möten som COP26, utan lika mycket hos lantbruksexeperter eller på mässor. Fortsatt innovation inom lantbruket är en stor möjlighet i klimatarbetet, skriver Per Frankelius.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Vi har nu alla kunnat ta del av efterspelet till klimatkonferensen COP26 i Glasgow, även om slutdokumentet ännu inte är signerat. När man sammanfattar det hela framstår det som märkligt att inte jordbruket lyftes fram som en positiv kraft för att möta klimatutmaningarna.
De flesta i Glasgow var eniga om att stoppa exploateringen av regnskogen. I ljuset av att den avskogningen i hög grad görs för att frigöra jordbruksmark måste väl odlingen man hade tänkt göra där i stället ske på andra platser. Därmed har ju även vi här norra Europa både en möjlighet och ett ansvar att odla ännu mer. Vi är ju förärade att ha fina jordar, riklig nederbörd, högeffektiv maskinpark och skickliga lantbrukare.
I slutdokumentet, ”Glasgow Climate Pact”, slås det fast att fossila bränslen är den viktigaste orsaken till klimatförändringarna – och det i sig anser bedömare vara ett framsteg. Mötets ordförande Alok Sharma försökte också få in formuleringen ”fasa ut kolkraft”, men Indien och Kina satte sig på tvären, så det blev ”fasa ner kolkraft”.
Oavsett dessa formuleringar borde kampen mot fossil energi innebära att fossilfria bränslen lyfts fram. Men medan bensin och diesel nämns i dokumenten diskuteras inte etanol och biodiesel från jordbruket som en substitueringsmöjlighet, det vill säga att de kan putta undan ”svarta kolatomer” och ersätta dem med ”gröna”, förnyelsebara kolatomer.
Inför klimatmötet fanns skrivningar om att uppmuntra investeringar i förnybar energi. Det borde ha riktat fokus mot lantbruket som ju kan producera raps för biodiesel, vete för etanol eller gödsel för metangas. Men den fotosyntesdrivna branschen lantbruk lyser med sin frånvaro i det utkast till slutdokument som finns på FNs hemsida. Tänker de sig att vind och sol är lösningen? Ja, då får vi brått för det är idag en marginell del av världens energiproduktion som kommer från vind och sol.
Märkligast är ändå att ledarna i Glasgow inte verkar ha tagit fasta på ett av de nyckelord som de själva lyfte fram inför mötet. Det första målet som de satte upp inför mötet löd: ”Säkra global nettonoll i mitten av seklet och håll 1,5 grader inom räckhåll". Ordet netto borde innebära att beakta såväl utsläpp som inlagring av koldioxid. Men vad jag kan förstå är det i princip bara utsläpp som har diskuterats med undantag för skogsdiskussionen. Kolinlagring i jordbruksmark inkluderas inte vare sig i planeringsdokumenten eller i slutdokumentet.
Enligt initiativet ”4 per 1000” – som lanserades under en tidigare COP-konferens – skulle en årlig ökning av kolinlagringen med bara 4 promille minska koldioxidkoncentrationen i atmosfären avsevärt. I en briljant artikel av SLU-forskaren Thomas Kätterer med flera förra året visades att det är möjligt att öka kolinlagringen i jordbruksmark med upp till 500 kilo kol per hektar och år.
Men det fanns ett undantag i Glasgow, USAs jordbruksminister Thomas J. Vilsack. Han var nog troligen ensam, bland nyckelpersonerna, om att peka på kolinlagring i jordbruksmark – sannolikt inspirerad av idéer från The Food and Agriculture Climate Alliance i maj i år. Synd att hans inspel inte verkar ha gjort avtryck i slutdokumentet.
Under COP26 diskuterades lantbruket i bemärkelsen hur det ska möta effekterna av klimatförändringen såsom ökad torka. Men i övrigt handlade diskussionerna kring lantbruket om att minska negativa utsläpp – precis som mantrat varit i den svenska debatten. Exempelvis formulerade grupperingen ClimateShot målet att ”öka investeringarna i jordbruksforskning och innovation för att skapa mer klimattåliga tekniker och metoder med låga utsläpp…”. Och tidningen Intependent sammanfattade COP26 så här: ”Världens regeringar lovar att minska jordbrukets utsläpp”. Men återigen, varför använde arrangörerna ordet netto i klimatmötets första målformulering?
Alla vi som vill bidra till att möta klimatutmaningen bör nog ta egna initiativ bortom de närsynta perspektiv som COP26 lämnar efter sig. Särskilt finns skäl att lyfta fram jordbruksinnovationer. En rad sådana har fördelen att de kan minska utsläppen av negativa gaser eller öka inlagringen av koldioxid – eller både och. Ta en sådan sak som grund jordbearbetning som kan ske genom koncept som Väderstads CrossCutter Disc (intensivbearbetning ner till bara 2 centimeters djup) eller Kvernelands Ecomat (plöjning på bara 6 centimeters djup).
Låt mig citera Thomas Rydberg, ansedd forskare på SLU i en kommentar till Ecomat: ”Överblivet spannmål, växtrester och ogräs blandas i en mindre volym jord vilket leder till ett högre innehåll av organiska material i det övre jordskiktet. Vattenhanteringen förbättras. Marken är således lättare att arbeta och risken för skorpbildning minimeras. Detta resulterar i goda odlingsförhållanden.”
Man kan tillägga att grund bearbetning kräver mindre dragkraft som gör att man kan köra med lättare traktorer, vilket minskar markpackningen som i sin tur ökar bördigheten och minskar utsläpp av lustgas. För övrigt kan man köra traktorer på fossilfria bränslen, exempelvis genom New Hollands nya biogastraktor eller köra dieseltraktorer på biodiesel som Energifabriken promotat i många år nu.
Förutom nya maskiner och redskap finns odlingskoncept som kan göra susen för klimatet. Conservation agriculture, Agrosolary – stråk av träd och solpaneler över fälten, och spridning av kompostladdad biokol är exempel.
Så var landar vi? Lösningar på klimatproblemen finns inte bara på möten som COP26, utan lika mycket hos lantbruksexeperter eller på mässor som Agritechnica, Elmia Lantbruk eller Borgeby Fältdagar. Önskvärda lösningar kan stimuleras av innovationsplattformar såsom Partnerskap Alnarp, SmartAgri, Agtech 2030, SustAinimal, Grönt Centrum, Gigacow, Framtidsgården Bjertorp eller Testbädd för digitaliserat jordbruk. En sak är helt klar, fortsatt innovation inom lantbruket är en stor möjlighet i klimatarbetet – inte bara för att minska utsläpp av negativa klimatgaser utan också för att öka inlagringen av kol.
Per Frankelius, Linköpings universitet
