Land Lantbruks granskning av offentliga tjänstemäns privata intressen fortsätter. Familjen Hillströms verksamhet upplever att myndigheternas tjänstemän är negativt inställda till deras verksamhet trots att den bygger på förnybar energi och lokal förankring. – Jag betalar för min egen undergång. Det är svårt att tro att detta händer i Sverige, säger Lars Hillström, 64.
Det är vår i luften och Nossans vatten virvlar förbi. Vi befinner oss i Bredöl, någon mil från åns utlopp i Vänern.
Här har vattnets kraft tagits i bruk åtminstone sedan början av 1600-talet. Enligt en häradsdom började sågen sin verksamhet 1856 och det var Lars Hillströms farfar som köpte fastigheten. Lars söner Johan och David blir alltså fjärde generationen.
Så var det i alla fall tänkt.
Det började med ett tillsynsbesök 2013. Tjänstemännen tog uppgifter om bland annat strömproduktionen, men berättade inget om sitt egentliga syfte. Några månader senare begärde länsstyrelsen in en vattendom och det visade sig att häradsdomen som Lars Hillström letade fram inte ansågs vara giltig.
– Det gick så långt att jag mådde psykiskt dåligt så fort jag såg postbilen. Jag drog ut på tiden så länge det gick med delgivningen, säger Lars Hillström.
Myndigheternas vilja klubbades igenom i mark- och miljödomstolen. Överklagandet avvisades och nu står hoppet till Europadomstolen. Någon gång i maj måste Lars Hillström ha skickat in sina handlingar.
I två olika fall, med ungefär 200 meters mellanrum, driver vattnet turbiner som tillsammans alstrar 400 000 kilowattimmar per år. Ungefär hälften förbrukas i verksamheten, i första hand sågen, och resten går ut på det lokala elnätet.
Av ett medelflöde på 6,5 kubikmeter i sekunden leds som mest 1,8 kubikmeter till elproduktionen, alltså en fjärdedel. Fallhöjden är totalt knappt 4 meter.
Motivet till kraven på miljötillstånd är att ge fiskarna bättre vandringsväg uppför Nossan. För att undersöka hur detta skulle kunna ordnas på enklast möjliga sätt anlitade Lars Hillström en biolog från Hushållningssällskapet som han bekostade ur egen ficka.
Denne menade att det skulle räcka med praktiska åtgärder för ungefär 70 000 kronor. I första hand handlar det om att placera ut ett antal större stenblock.
Det kan jämföras med myndigheternas tillvägagångssätt där bara den juridiska processen beräknas kosta 1,2 miljoner kronor. Sedan tillkommer kostnader för åtgärder eller eventuell utrivning och allt ska betalas av ägaren. Hittills har Lars Hillström lagt ut 200 000 kronor själv samt fått ett bidrag på 50 000 kronor från LRF.
– Från länsstyrelsens håll är man totalt ointresserad av snabba och enkla åtgärder. Allt går ut på att skapa så dåliga förutsättningar som möjligt och vi märker att ingen av tjänstemännen är vänligt inställd till vår verksamhet. Det enda som värderas är prickig fisk, säger Johan Hillström.
Lars Hillström har arbetat heltid med sågen och kvarnen sedan slutet av 1970-talet. Något mjöl mals inte längre, utan kvarnen används till rensning av utsäde som bönder i trakten lämnar in. Det timmer som sågas går i första hand i retur som virke, men en del säljs, bland annat i specialmått för snickare som arbetar med kulturhistoriska byggnader.
Arbetstiden motsvarar 1,5 tjänst och Lars tar antingen hjälp av sönerna eller av någon annan F-skattare för att klara verksamheten.
– Politikerna talar om levande landsbygd, småföretagande och förnybar energi. Vi står för allt detta, faktum är att förutom att vi producerar el så går spånet och flisen från sågen till det lokala värmeverket, berättar Lars Hillström.
Familjen skakar på huvudet åt de miljöargument som framförs från myndighetshåll. Två kilometer nedströms finns ett naturligt vandringshinder som gör att lekande fisk från Vänern ändå inte kan ta sig upp till Bredöl.
– Jag plockar en eller två döda fiskar ur turbinerna varje år och de är inte sönderklippta utan med all sannolikhet självdöd fisk som har flutit in. Men den här typen av sakfrågor vill tjänstemännen inte diskutera. Var och en med lite sunt bondförstånd förstår att detta inte är rimligt.
Tillståndet för familjens vattenverksamhet går ut i september 2018.
Detta är ett utdrag ur en längre artikelserie om jäviga tjänstemän. Läs hela texten och se mer av granskningen i Land Lantbruk nr 15.
