Jakt är nödvändig för att skapa balans
Skogsägandet är en salig blandning av både möjligheter och skyldigheter. Och lika väl som att tillväxten i skogen är en resurs för markägaren och samhället, så är även jakten det.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Många är vi skogsägare som gärna spenderar mycket av vår fritid med bössan i händerna på pass vid en myr eller ett skogsbryn. Som går kilometervis som hundförare eller smygjagar längs strandkanter, genom hyggen, gallringar och gammelskog. Det är för oss en rekreation, en möjlighet, kunskap och ett arv att förvalta, då människan aldrig hade blivit vad vi är om inte våra förfäder hade lärt sig jaga, fiska och odla.
Som en livsnödvändighet har den kunskapen gått från generation till generation och är nu belagd med en examen för att få jaga. Allt för att jägaren ska vara kunnig om viltet, vapnet, ekologin och ekonomin.
Men jakten är också en skyldighet. Hela viltförvaltningen, att hålla viltstammar livskraftiga och genetiskt starka, ligger faktiskt på markägarnas och jägarnas axlar i samarbete med myndigheterna. Viltet ska kunna leva, föda och fortplanta sig och när viltstammarna blir för stora så är det vi som måste reglera dem. Det handlar om symbios och balans både i fråga om ekonomi och mångfald. Viltet skadas också ofta i trafiken och jägarna ansvarar då för och förväntas att fortast möjligt förkorta de skadade djurens lidande.
Varför i hela friden har det då letat sig in en misstro mot vår uråldriga jakttradition? Varför misstros numera allt oftare nyttan med jakten där den nödvändiga viltvården också ger välsmakande och näringsrika livsmedel? Små men högljudda grupper och personer misstror och målar upp oss jägare som blodtörstiga, lustdödande, illegala marodörer, istället för viltvårdare. Media följer noggrant rättegången mot Karl Hedin, politiker berättar stolt om sitt samröre med jaktmotståndsrörelsen, och som vanligt tas allt ur sitt sammanhang, blir enkelspårigt och delar av allmänheten hakar okritiskt på.
Har behovet av jakt och viltvård minskat för att människorna blivit fler, brer ut sig över större områden och har tappat den naturliga kopplingen till och kunskapen om naturen? Har viltstammarna nytta av att jakten minskar på grund av denna misstro? Mitt svar på alla dessa frågor är rätt och slätt nej. Det gäller samma princip i morotslandet och granskogen som för viltstammen. Om jag vill ha god tillväxt och friska arter som får utvecklas som i balans så krävs gallring och urval.
Jenny Karlsson, skogsägare, ordförande i LRF Norrbotten