Missförhållanden ska inte förekomma i slakten, men vi behöver fokusera på att lösa problemen och inte på populistiskt quick-fix som funkar uselt i praktiken, skriver Hans Agné, Svenska köttföretagen.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Under de senaste veckorna har flera inslag i media visat på missförhållanden i slakterier. Det har med all rätt väckt debatt – både hos allmänheten och bland politiker. Miljöpartiet var inte sent med att förslå obligatorisk kameraövervakning på slakterierna. Vi på Svenska Köttföretagen vill med anledning av det starta en diskussion kring den offentliga tillsynen, i debattartiklar och direkt mot politiker.
För att reda ut några begrepp:
• Flera politiker har påstått att kameraövervakning är normen i flera andra länder i Europa. Så är inte fallet. Möjligheten till frivillig kameraövervakning finns, men bara på ett fåtal platser är det ett krav. I flera länder, som exempelvis Norge, har frågan diskuterats men inget beslut har fattats. Anledningen är att frågan är komplex.
• Idag kontrolleras alla större slakterier av Livsmedelsverkets veterinärer under all den tid som verksamhet pågår. Det finns alltså ständigt kunnig personal på plats som hela tiden kan har översyn över arbetet. På dessa slakterier är det normalt 4-5 representanter från myndigheten. 95 procent av all slakt i Sverige sker vid slakterier med ständig översyn.
Vid mindre slakterier, resterande 5 procent, är situationen en annan. Här krävs ingen ständig närvaro från myndigheten, utan kontroll av djuren sker i stället före slakt och i efterhand av slaktkroppen. Vad som sker under slakten är obekant för myndigheterna. I de flesta fall fungerar detta väl, men som medias bilder från ett litet slakteri i Skåne visade finns utrymme för missbruk, vilket är förödande för såväl djur som branschen.
Om kameraövervakning ska bidra till ökad kontroll och en bättre hänsyn till djuren finns ett antal praktiska och ytterst relevanta frågor att svara på. Den viktigaste är om kameraövervakning ska ersätta närvaron av veterinär? Om filmning är att föredra före offentliga kontroller? Eller gäller kravet på kameraövervakning bara de mindre slakterierna där offentliga kontrollanter inte finns på plats?
En annan fråga är hur kameraövervakningen ska kunna upptäcka missförhållanden. Var ska kamerorna installeras och hur ska materialet gås igenom? Och av vem? Hur ska myndigheterna få tillgång till filmerna och hur ska de sekretessprövas och spridas?
Det handlar också om att säkra integritetsskyddet för slakteriets personal. Det kommer uppenbart att bli mer utmanande att attrahera nya medarbetare till branschen när det ingår i arbetsbeskrivningen att ständigt vara filmad.
Och slutligen – hur ser finansieringen ut? Kan detta förslag riskera att slå undan benen för småskalig slakt eller är det de större slakterierna som får bära bördan?
Vi i branschen är öppna för att kontrollsystemen blir mer digitaliserade för ökad rättssäkerhet och effektivitet. Det är dock någonting annat än kameraövervakning.
Den största frågan att svara på, framför allt av de politiker som varit engagerade under de senaste veckorna är hur de ser på den befintliga offentliga kontrollen? Litar de inte på den? Om så är fallet behöver den offentliga tillsynen skyndsamt diskuteras i ett bredare perspektiv. Att addera kameraövervakning på befintligt system blir annars bara ett populistiskt utspel.
Vi som bransch är de första att skriva under på att missförhållanden inte ska förekomma. Det är vare sig rätt mot djur, konsumenter som känner sig lurade eller branschen, som inte har råd att tappa förtroende. Men vi behöver fokusera på att lösa problemen och inte på populistiskt quick-fix, som låter bra när man säger det men som funkar uselt i praktiken.
Hans Agné, Svenska köttföretagen
LÄS MER: Stoppa häxjakten på svenska bönder
