Känslan en varm sommardag när det luktar brandrök
En myseld luktar gott, men en skogsbrand luktar förfärligt. Röken sticker i lungorna, gnistor flyger runt helt okontrollerat och nya ställen flammar upp, skriver krönikören Jenny Karlsson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
När jag skriver det här är det hett ute. I Norrbotten har vi gått från kall och torr vår direkt till flera veckor av värme och endast skvättvis med lokalt regn. Skräcken och oron för skogsbränder tornar upp sig. Få saker är så svåra att förutspå, förebygga och åtgärda som när elden får fäste i torr skogsmark. En brand stor som en fotbollsplan blir snabbt några hektar. Och en hektar blir med vindens hjälp snabbt ett helt hemman, ett helt viltvårdsområde, ett helt reservat, en halv kommun.
Jag fick för några år sedan ett samtal, precis vid den här tiden. Det hade varit samma torra vår, som gått över i samma heta, blåsiga försommar.
– Det är från räddningstjänsten, det brinner på din skogsfastighet. Kan du komma?
Genast slängde jag mig i bilen med spade, kratta och vattenkannor. Röjyxa, stövlar, grovhandskar, keps och snusnäsdukar kom också med. Jag nåddes av doften från den rasande branden en mil hemifrån och på himlen tornade rökmolnen upp sig. Väl framme på vårt nygallrade skifte rådde febril släckning med flera brandbilar och brandmän.
– Om du orkar dra slang så hjälp till i kanten mot kraftledningen, men vad du än gör så spruta inte uppåt, sa brandbefälet och pekade på högspänningsledningen över oss.
– Bra att du har keps. Blöt den och näsduken så inte håret tar eld. Akta dig för uppflammande fläckar bakom dig. Håll linjen! Håll ögonkontakt!
När man eldar en myseld luktar det gott. En skogsbrand luktar förfärligt. Röken sticker i lungorna, stämbanden funkar dåligt, gnistor och flagor flyger runt helt okontrollerat och nya ställen flammar upp. En skogsbilväg är inte ett tillräckligt hinder. Elden hoppar lätt över från tallegren till grantopp. Det brinner till och med i gruset och den tunna laven på storstenarna.
Vi fick bukt med branden och släckte all eld den kvällen. Jag som markägare blev lämnad med ansvaret för eftersläckning. Nattsömnen var bara att glömma och i flera dagar fick vi hålla koll och vattna under stenar, kring rotvältor och brända träd.
Vi minns alla 2018, och de enorma bränder som härjade då. Så många känner samma oro som jag när man nås av brandröksdoft, även om den kommer från planerade hyggesbränningar.
En eloge till alla brandmän, hemvärnet och andra frivilliga som varje år jobbar hårt med släckning, orsakad av åska, olyckor - och människor. När slarv och dumhet är orsaken till brand önskar man att lärdomen blev att några veckor jobba i brandbekämparnas kläder.
Jenny Karlsson
skogsägare, ordförande LRF Norrbotten