Kristdemokraterna söker väljarnas mandat att omfamna skogen som en nyckelresurs i färdvägen mot koldioxidneutralitet. Mot oss står ett rödgrönt regeringsalternativ med djupa sprickor inom sig vad gäller synen på skogspolitiken, skriver Magnus Oscarsson och Sara Skyttedal.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det pågår för närvarande en intensiv skogspolitisk debatt. Vårt svenska skogsbruk är ifrågasatt både från krafter ute på kontinenten, som vill reglera det via EU-lagstiftning, men också här hemma där vänsterkrafter vill göra samma sak fast via nationell lagstiftning. Kristdemokraterna vill stå emot detta. Vi vet vilken viktig roll skogen kan spela för att lösa klimatfrågan, men då måste också skogsnäringen ges rätt förutsättningar.
Speciellt allvarsamt är den nuvarande respektlösheten inom EUs institutioner gentemot det faktum att skogen är det som på EU-lingo kallas nationell kompetens. Det vill säga att varje land har rätt att efter eget huvud utforma sin skogspolitik. Trots detta har EU-kommissionen lanserat mål om hur stora arealer av varje land som bör avsättas som ”skyddad”. Och skyddad mark innebär i detta fall förbud mot skogsbruk. Det riskerar bli uppenbara problem för Sverige, lite beroende på hur man rent tekniskt beräknar hur stora markytor Sverige idag har avsatt för skydd (i form av exempelvis naturreservat). Frågetecken finns också kring exakt hur dessa mål ska genomdrivas. Europaparlamentet tydliggjorde nyligen sin position i frågan och slog fast att dessa målsättningar bör bli bindande via EU-lagstiftning. Att det betänkande som slog fast Europaparlamentets position i frågan dessutom fick stöd av de svenska socialdemokraterna är mycket bekymmersamt.
Som om hotet om EU-reglering av skyddade markytor inte var illa nog vill dessutom starka krafter ute i Europa stämpla ut skoglig bioenergi som ohållbar - trots att det är en av nycklarna för att klara klimatutmaningen.
Det här är en utveckling vi Kristdemokrater kämpar emot. Svensk skogsnäring är en verklig nyckelspelare för att få ned våra utsläpp. Dels genom att restprodukter vid virkesproduktion kan omvandlas till biobränslen som i sin tur har alla förutsättningar att ersätta fossila drivmedel - i vart fall som övergångslösning i väntan på fullskalig elektrifiering. Dels kan träråvaror ersätta koldioxidintensiva material som betong och metall vid byggnationer, och pappersmassa har goda möjligheter att ersätta plast i många förpackningar.
Trots detta verkar uppfattningen att skogsnäringen ska ges goda förutsättningar på något sätt vara radikal. Att den är det i delar av Europa, som har en historia av avverkning utan återplantering, kan man möjligen ha förståelse för. Men att det hållbara svenska skogsbruket är så ifrågasatt även här i Sverige är desto mer anmärkningsvärt.
Nästa år är det riksdagsval i Sverige. Kristdemokraterna söker väljarnas mandat att omfamna skogen som en nyckelresurs i färdvägen mot koldioxidneutralitet. Mot oss står ett rödgrönt regeringsalternativ med djupa sprickor inom sig vad gäller synen på skogspolitiken. Om det blir Miljöpartiet eller Centerpartiet som får besluta framtiden för svensk skogspolitik vid en ny Löfven-regering är helt enkelt omöjligt att veta på förhand.
Sara Skyttedal (KD), Europaparlamentariker
Magnus Oscarsson (KD), riksdagsledamot, skogspolitisk talesperson
