I skogsdebatten matchas brukad skog mot reservat, två ytterligheter. Det är trist, för den som tittar på vad som hände för några årtionden sedan, märker en rad positiva förändringar, skriver Pär Fornling.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
I tysthet, och utan någon egentlig debatt, förändras grunden för skogspolitiken. Om inte förr var det tydligt då regeringen presenterade satsningar på skogen i budgeten.
Ibland talas det om den svenska modellen, vilken kan åsyfta många fenomen. Den vanligaste tolkningen är att bruka skogen med hänsyn till miljö, friluftsliv och kulturmiljöer. Med andra ord vardagshänsyn eller generell hänsyn. Exempelvis att lämna evighetsträd och ridåer av lövträd vid en avverkning, eller gallra och röja med hänsyn till vandringsleder.
Då vi fick dagens politik, med två jämställda mål, var vi på vippen att gå en annan väg. Ett alternativ var att drastiskt öka reservaten och bruka resten intensivt, vilket är en ganska vanlig modell i länder med plantageskogsbruk. Ett ingripande av P-O Bäckström, dekan på SLU, fick det att tippa över till att gå vidare med vår blågula modell.
Vid presskonferensen om budgeten talade miljöminister Bolund och näringsminister Ibrahim Baylan i praktiken om något annat. Miljöministern prisade rekordsatsningen på reservat. Det framkom också att han tycks leva i villfarelsen att friluftsliv kräver reservat. Näringsministern framhöll behovet av mer råvara.
Att ta bort produktion och öka volymen innebär givetvis att de kvarstående arealerna måste brukas intensivare. Något annat alternativ finns inte. I praktiken är det inga problem, upp till en viss gräns. Likväl är det ett vägval bort från en beprövad modell.
Att mångfald kräver reservat har blivit en faktoid. Nu håller friluftslivet på att gå samma väg. Ingetdera är sant. Bägge målen nås med ett aktivt brukande. Det kräver förstås planering, kunskap och aktiva insatser. Vi vet mycket, men behöver forska vidare om åtgärder för mångfald i den brukade skogen och bästa hänsynen till friluftslivet.
En del åtgärder är kostsamma. Det kan vara allt från aktiva insatser för mångfald till att anlägga och underhålla vandringsleder. Då är det förstås rimligt att markägaren får ersättning. Ur skattebetalarnas synvinkel är det oändligt mycket mer effektivt än att låta miljarderna rinna in i reservat med eviga kostnader för skötsel och underhåll.
I debatten nämns knappt generell hänsyn längre. Brukad skog matchas mot reservat, som två extrema ytterligheter. Det är trist, för den som tittar på vad som hände efter beslutet om dagens politik, för några årtionden sedan, märker en rad positiva förändringar. Det tar förstås tid och åtgärderna i den brukade skogen kan bli bättre genom mer kunskap, men ur nästan alla aspekter är det bättre att fortsatt utveckla den svenska modellen.
