Skogens olika värden kan inte bevaras genom att sättas på museum. De kan bara bevaras genom successiv anpassning av det aktiva skogsbruket till förändrade förutsättningar för ståndorten, skriver jägmästaren och skogsägaren Sverker Liden.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Enligt National History Museum ligger det nordiska skogsbruket i topp bland EUs länder när det gäller biodiversitet. Våra ekosystem är lite påverkade av människan och de är motståndskraftiga mot förändringar. Det svenska skogsbruket underkänns alltid i Naturvårdsverkets utvärderingar men ligger oftast i topp i internationella.
I enlighet med Glasgowöverenskommelsen skyddas 100 procent av den svenska skogsmarken och dess produktionsförmåga genom skogsvårdslagen. Cirka 30 procent är undantagna från aktivt skogsbruk i enlighet med EUs mål varav 8 procent är strikt skyddade. Vi har gott om gammal skog i form av olika avsättningar. På 30 procent av skogsmarken bedrivs kontinuitetsskogsbruk och på 70 procent kalhyggesbruk. Sedan kalhyggesbruket infördes har från 1950 till 2015 virkesförrådet ökat från 2000 milj m³ till 3500 milj m³, samtidigt som avverkningarna ökat.
Grundläggande i det nordiska skogsbruket är ägarspridningen med 1 miljon skogsägare. Den medför att vi får tusentals olika skötselmodeller för skogen vilket är grundbulten i skogsbrukets variation och mångfald.
Riksdagens frihetsmodell bygger på ägarstyrning med ett spritt ägande där var och en får sköta skogen med egna mål. Den modellen har visat sig vara överlägsen både det statsstyrda och industristyrda skogsbruket (certifieringsskogsbruket) när det gäller att utveckla mångfalden.
I det ägarstyrda skogsbruket är det den enskilde skogsägaren som gör avvägningar mellan värdeutveckling och löpande avkastning. Den enskilde skogsägaren bestämmer också hur skogen skall värderas. Då får vi olika modeller för hur målet skall uppnås det vill säga skogsskötseln. Det är bättre, ur risksynpunkt, att många små skogsägare fattar beslut om skötseln av små fastigheter än att ett fåtal beslutsfattare fattar beslut om stora arealer.
Hoten mot det ägarstyrda skogsbruket kommer från byråkratin inom staten och skogsindustrin. De eftersträvar enhetliga system som de kan använda för att styra de små skogsägarna genom myndighetsutövning, skogsbruksplaner, certifiering och så vidare Planeringsbara naturvårdsinsatser och virkesleveranser till låga kostnader eftersträvas. De leder till ett schabloniserat centralstyrt skogsbruk. Exempel är 1979 års skogsvårdslag, Naturvårdsverkets älgförvaltning och skogsindustrins certifiering.
Skogens olika värden kan inte bevaras genom att sättas på museum. De kan bara bevaras genom successiv anpassning av det aktiva skogsbruket till förändrade förutsättningar för ståndorten. Därför är avsättningar av olika slag bara tillfälliga. Inte ens strikt skyddade områden går att bevara i oförändrat skick när klimatet förändras.
Kalhyggesbruket med måttligt stora hyggen är den effektivaste metoden för att successivt anpassa skogen till nya klimatförutsättningar genom byte av sorter inom en art eller byte av trädslag.
Riksdagens viktigaste uppgift är inte att reglera skogsskötseln utan att tillse att myndigheter och skogsindustrin inte genom myndighetsutövning till exempel landskapsplanering eller genom schablonmässiga skötselplaner hindrar den enskilde skogsägarens ägarstyrning. Skogsstyrelsen bör återgå till att lämna trovärdig rådgivning i skogsskötsel till familjeskogsbrukarna istället för att jaga skogsägarna med olika förbud.
Sverker Liden
jägmästare och skogsägare
