”Landshövdingar måste ingripa mot tjänstemän med egen agenda”
”Jag är förvånad att tjänstemän på länsstyrelserna kan fortsätta fatta felaktiga beslut – trots att deras beslut ändras i domstol”. Det skriver Anders Carlsson i ett debattinlägg.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Ledaren i Land Lantbruk nummer 27-28 beskriver en inställning hos landets Länsstyrelser som tyvärr numera verkar vara standard. Tjänstemän driver en egen agenda och tolkar lagen som de önskar.
Miljöbalken är inte en ensidig lagstiftning, den slår fast rättskraft i äldre beslut och den talar om ”väsentliga” förändringar. Men tyvärr väljer många länsstyrelser att tolka lagen efter eget huvud. Jag har däremot en känsla att rättsväsendet tolkar lagen korrekt, men vägen till rätt bedömning i domstol är både lång och kostsam.
Jag har under många år varit förtroendevald kommunal revisor. Kommunen har också att tolka lagen i sina beslut och sin myndighetsutövning. Vi granskar ofta kommunens rättssäkerhet i deras beslut. Vi kontrollerar utfallet på de beslut som domstolar gör när ett kommunalt beslut överklagas. Om kommunen får rätt är det som det ska vara, men ändrar domstolen kommunens beslut har ju kommunen fattat felaktigt beslut.
Vi begär en förklaring från den nämnd det berör och har en dialog om hur detta ska undvikas framledes. Det är inte ovanligt att nämnden ändrar i delegationsordningen för beslut.
Jag är därför lite förvånad att tjänstemän på länsstyrelserna kan fortsätta fatta felaktiga beslut trots att deras beslut ändras i domstol. Länsstyrelserna har ingen direkt politisk organisation, utan styrs huvudsakligen av en landshövding som är myndighetschef. Det må finnas länsråd och andra chefer men landshövdingen är ändå ytterst ansvarig.
Tyvärr är allmänna uppfattningen att landshövdingen är en representativ person som inte befattar sig med ledning av länsstyrelsen och det är givetvis en angenämare tillvaro än att ta ansvar för en länsstyrelse.
Jag är mycket förvånad över att en landshövding som är utsedd av regeringen till att vara statens förlängda arm inte ingriper när ensidiga lagvidriga beslut fattas, att följa lagen och fatta beslut är ju trots allt länsstyrelsens sak och inte domstolarnas.
En tjänsteman som driver sin egen uppfattning i myndighetsutövning har nog missuppfattat sin uppgift och bör åtminstone få en tillrättavisning av sin myndighetschef.
Jag vill uppmana alla som blir utsatta för myndighetsövergrepp av länsstyrelser att kräva ett möte med landshövdingen och begära en förklaring till vad hen kommer att göra för att tillse att det fattas korrekta myndighetsbeslut. Det är landshövdingens främsta uppgift.
Anders Carlsson,
Ebbehult