Lantmännen är inget självspelande piano
Med tanke på Lantmännens framgång har man lyckats hittills. Men Lantmännen är inget självspelande piano och en debatt är alltid på sin plats, skriver Torvald Carlsson.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I debattartiklarna om Lantmännen i tidigare Land Lantbruk har begreppen A- och B-lag använts. Detta tar fokus från den egentliga frågan: Hur kan intressemotsättningar mellan producentgrupper inom Lantmännen hanteras?
Det här har vi i Lantmännen klarat enligt en gammal "svensk konsensustradition". Lantmännens verksamhet styrs i grunden av Föreningslagen och av sina stadgar. Och som Lantmännens ordförande skriver i Land Lantbruk är det korrekt hanterat ur ett formellt perspektiv.
Men den övergripande frågan är vilket som är bäst för hela kollektivet av Lantmännens medlemmar, och okej för olika intressegrupper, och utan att stå i strid mot likabehandlingsprincipen i Föreningslagen.
Det finns förstås ett alternativ genom att dela upp verksamheter för till exempel spannmålsodling och animalieproduktion i helt separata företag och låta verksamheterna konkurrera på marknadens villkor. Ser man tillbaka på hur det var tidigare för animalieproducenter kan man konstatera att med slakten som exempel, det blev det stora utmaningar att bedriva verksamhet i form av ekonomisk förening. Då marknadskrafterna tryckte på i prissättningen klarade inte föreningarna pressen. Kapitalet eroderade och företag fick problem.
I Lantmännen har man däremot på ett bättre sätt lyckats balansera dessa marknadskrafter och krav från olika producentgrupper och reglerat detta inom ramen för sina stadgar. Och Lantmännen som ekonomisk förening har sina revisorer ur medlemsleden som med full insyn och insikt i verksamheten har i uppdrag även att kontrollera så att balansen mellan intressegrupper upprätthålls.
Är Lantmännens nuvarande sätt att bedriva sin verksamhet "orättvist"? Man kan se rättviseaspekten så att, mot bakgrund av främst lagar och stadgar, har förtroendevalda att fatta beslut efter att ha fått full information och alla kort på bordet. Dessa beslut som fattats i demokratisk ordning är därmed "rättvisa". Medlemmarna kan byta ut sina förtroendevalda och/eller rösta med fötterna. Den svagaste länken är att se till så att informationen även till medlemma om marknadsförutsättningar (prissättning till exempel) och förutsättningar för beslut som tas i Lantmännen är tillfyllest, för att medlemmarna fullt ut ska kunna agera. Både i den demokratiska processen och då de handlar med Lantmännen.
Med tanke på Lantmännens framgång har man lyckats hittills. Men det är inget självspelande piano och en debatt är alltid på sin plats.
Torvald Carlsson, Västervik