Vår även i Beiruts berg
Det är vår i Libanon i skuggan av krig med människor på flykt, olivträd som förstörs och zaatar som bär minnen från hembygden, skriver Jenny Gustafsson, frilansskribent.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det är en typisk vårdag i bergen norr om Beirut. Det har regnat, men solen tittar envist fram mellan molnen. En dam i sjuttioårsåldern, med en vintersjal runt axlarna, går med långsamma steg över en skolgård. I handen har hon en liten kopp fylld till brädden med zaatar, torkade örter från timjansläktet blandade med sesamfrön och olivolja. Kanske är det libanesernas svar på Sveriges smör och ost, absolut nödvändigt på frukostbordet.
Damen kommer från byn Qana i södra Libanon (som sägs vara platsen där Jesus förvandlade vatten till vin, enligt Bibeln). Men sedan början av mars har hon bott här, tillsammans med sin familj, i ett av skolans klassrum. Över hela Libanon har skolor förvandlats till skyddsboenden till den dryga miljon som tvingats fly sina hem. Det var sen kväll när hon flydde, efter att den israeliska armén skickat ut varningar till alla boende i Libanons söder. Ingen hann tänka efter vad de skulle ta med sig, utan packade ner tillhörigheter i en hast. Det var mycket damen inte fick med sig. Förutom en sak: sin zaatar.
Örterna har hon plockat själv, uppe i bergen i södra Libanon. Bergen i söder är inte höga och dramatiska som de i norr, utan snarare böljande kullar. Många säger att den bästa olivoljan i landet kommer härifrån, från träd med ibland hundratals, till och med tusentals, år på nacken. Under det förra kriget mellan Israel och Hezbollah förstördes nästan 50 000 olivträd i damens område i södra Libanon. Ingen har ännu hunnit räkna hur många fler som förstörs under kriget som pågår. Efter att ha tagit en vilopaus på en skolstol som ställts ut på gården fortsätter hon gå mot grinden som vetter ut mot gatan. Där ligger ett bageri som gör manaeesh, tunna pizzaliknande bröd som gräddas i stora ugnar. Många libaneser har som vana att ta med sin egen zaatar till bagerierna, istället för den som bjuds av bagarna. Jag minns en konversation jag hade med en väns mamma, även hon från södra Libanon, när jag sov över hos dem för många år sedan. När vi erbjöd oss att hämta manaeesh till frukost från ett bageri i närheten störtade hon ut i köket för att blanda ihop zaatar hon själv plockat med familjens egen olivolja. Aldrig i livet att vi skulle äta annan zaatar än deras egna.
Och sant, visst smakade den bättre än någon annan zaatar, ungefär som de kantareller min bror och hans barn plockar i skogen därhemma är godare än några andra.
Det tar någon halvtimma, så kommer damen tillbaka. Koppen är tom, men i handen bär hon en påse med varma bröd, en till var och en i familjen. Så går hon upp för den långa trappan och in i skolbyggnaden, till ett klassrum med utsikt över bergen. Men helt andra berg än de hemma i Qana.
Jenny Gustafsson,
Frilansjournalist baserad i Beirut