Sverige har möjlighet att producera mycket mer mat än vad som görs idag, konstateras det om och om igen. Men det går inte direkt med ljusets hastighet att rusta upp inför ett sämre säkerhetsläge, skriver Ester Hertegård.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
De allvarliga konsekvenserna av importberoende har blivit tydliggjorda i och med kriget i Ukraina. Frågan om Sveriges kapacitet att försörja landet med mat i tider av kris är på allvar nu. Både överbefälhavaren, försvarsministern och statsministern konstaterar att säkerhetsläget har förändrats.
Självförsörjningsgrad definieras som mängden av de livsmedel som konsumeras i Sverige som är inhemskt producerade. Morötter och spannmål är exempel på råvaror som Sverige inte importerar i särskilt hög grad. Men att vi i krigstid därmed skulle kunna överleva på morotskaka är en sanning med modifikation, eftersom vi inte är självförsörjande på särskilt många insatsmedel. Därför pratar man istället om försörjningsförmåga. Om inte kapacitet finns i hela kedjan från odling, förädling och infrastruktur så är sårbarheten hög.
Krispaketet som nyligen klubbades igenom till lantbruket för att täcka upp för de abnorma priserna på insatsvaror var tyvärr inte bara en snäll present till en sektor som kämpar, det var en livsuppehållande åtgärd för en omistlig del av Sveriges försvarsförmåga. Som LRF otaliga gånger påpekat så behövs det bättre långsiktiga spelregler för landets livsmedelsproducenter för att förbättra läget med försörjningsförmågan, hellre än presentpengar under valår.
En region där den hotade fredstiden varit extra påtaglig är Gotland. Ön har, givet sitt geopolitiska läge, en tvungen medvetenhet kring beredskap. Där har nu regionstyrelsen beslutat att skjuta till 1,5 miljoner till LRFs lokala arbete för "förstärkta insatser inom krishantering”. Man har insett att Gotland, med hänsyn till den skakiga omvärlden, närmar sig ”allvarliga regionala geoekonomiska konsekvenser för öns livsmedelsförsörjning och relaterade näringars långsiktiga tillväxt”. Denna insikt fanns alltså föredömligt nog på agendan redan innan Ryssland invaderade Ukraina.
Sverige har möjlighet att producera mycket mer mat än vad som görs i nuläget, det konstateras om och om igen. Det går inte direkt med ljusets hastighet att rusta upp en försörjningsförmåga inför ett sämre säkerhetsläge. Det handlar om konsekventa beslut under decennier av fredstid för att skapa en livskraftig livsmedelsnäring.
Att enbart formulera det på papper i en livsmedelsstrategi räcker uppenbarligen inte eftersom utvecklingen sedan 2017 när strategin antogs, inte direkt imponerat. Det är tråkigt att det ska till en så drastisk omvärldsutveckling som krig i Europa för att någon verklig förändring ska ske, men förhoppningsvis kan man nu med de nya insikterna göra verkstad av försörjningsförmågans upprustning.
