Det enda som framgår klart av Rebecka Le Moines svar är att hon inte funderat på varför vargen utrotades, vägrar tro på de skildringar som finns av hur vargen påverkat tillvaron på landsbygden och inte vill se vad som händer i dag, skriver Göte Lindgren i en slutreplik.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Slutreplik i debatten mellan Göte Lindgren och Rebecka Le Moine (MP).
Rebecka Le Moines replik är ett säreget aktstycke. Hon svarar inte på någon av mina frågor utan ägnar sig åt flummiga resonemang och missuppfattningar.
Hennes påstående att jag skulle ha hävdat ”att det är högsta prioritet att få till åtgärder som leder till att den illegala jakten minskar, och fler uppklarade fall nås inom jaktbrotten”, är helt grundlöst.
Fortsättningen är ungefär lika dunkel. Det enda som framgår klart av hennes inlägg är att hon inte funderat på varför vargen utrotades, vägrar tro på de skildringar som finns av hur vargen påverkade tillvaron på landsbygden under tidigare århundraden samt vägrar se vad som händer på landsbygden i dag.
Hon skriver att Sverige skrivit under konventionen för biologisk mångfald, som säger att varje nation har ett ansvar att bevara de arter som finns i landet. Var i den konventionen står det att vargen ska prioriteras framför andra arter? Skyddas inte exempelvis de hotade svenska lantraserna och de många arterna av växter och djur som försvinner när naturbetesmarkerna växer igen?
Det är häpnadsväckande att hon anser sig kunna avgöra att det finns så mycket bytesdjur att det är ”mycket låg sannolikhet” att vargen måste ge sig på våra barn.
Hur mycket mat behöver exempelvis flocken på 14 vargar i Hälsingland? Ett vargpar äter cirka 120 älgar per år, på sommaren nästan bara kalvar. Varför går det åt 5-6 gånger så många djur den årstiden? Och vad händer på sikt med de ”mycket stora populationerna av bytesdjur” om älgstammen inte föryngras och vargarna får föröka sig obegränsat?
Jag skulle vilja att Rebecka Le Moine berättade mer om ”den organiserade hatfabrik” som är orsak till att människor är ovilliga att offra sina renar, får och hundar för att hon och hennes meningsfränder har funnit ett sätt att kostnadsfritt visa sitt brinnande miljöengagemang med vargens hjälp.
Rebecka Le Moine skriver att staten kompenserar de medborgare som drabbas ekonomiskt. Men de flesta som fått sina djur vargdödade ser det nog som ett hån när hon skriver att det finns generösa ersättningsregler som gör att den som har fått ett djur rivet får en bra ersättning.
Hon skriver att med dessa ersättningsregler och möjligheterna till skyddsjakt ” känns det som att vi borde klara av att bevara vargen”. Men hon och hennes meningsfränder försämrar antagligen vargens möjligheter då arrogans och empatibrist leder till att motståndet mot vargen i stället ökar.
Kanske vore det taktiskt att börja tänka på hur Miljöpartiets politik påverkar tillvaron för människorna på landsbygden.
Göte Lindgren,
Uppsala
