Mitt förtroende för SVT har skadats på djupet
SVT Vetenskap har tagit ett stort steg bort från huvuduppdraget att alla ska få tillgång till objektiv information. Det gör att mitt förtroende för SVT har skadats på djupet, skriver Jonas Eriksson.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jag har alltid tyckt om SVTs vetenskapsprogram. Min uppfattning är att det brukar vara intressanta produktioner som belyser aktuell vetenskap ur olika synvinklar. Mot den bakgrunden väckte förstås SVT:s programserie om skogen mitt stora intresse. Rubrikvalet kändes dock tveksamt för ett vetenskapsprogram, ”Slaget om skogen”.
Visst, anspråken på skogen är stora och det pågår stora politiska processer. Men frågan är om ett svenskt vetenskapsprogram någonsin har varit mer vinklat och agendasättande? För det är en väldigt ensidig bild av det svenska skogsbruket som förmedlas i programserien, vilket inte bara riskerar att öka polariseringen i en redan överhettad debatt. Det sätt som SVT ensidigt skildrar skogsbruket på innebär ett stort steg bort från en objektiv och faktabaserad journalistik, där tittaren ges möjlighet att bli informerad och därmed bilda sig en egen uppfattning om verkligheten.
Programserien brister i saklighet och ger inte en nyanserad bild av det svenska skogsbruket. Man beskriver till exempel inte att den stora förändringen av Sveriges skogar skedde långt tidigare. Istället sätts ett narrativ om att dagens skogsbruk orsakar brist på äldre skogar. Serien visar bara aspekter som innebär en negativ utveckling för den biologiska mångfalden. Man ifrågasätter Sveriges officiella statistik och nämner inte de många positiva trender som finns; till exempel mer gammal skog, mer död ved, mer grova lövträd, mer ädellövskog. Sedan 1998 är det dessutom betydligt fler skogslevande fågelarter vars populationer ökat än som minskat.
SVT vill uppenbarligen inte berätta om hur den svenska skogen sköts och hur mycket som skyddats, varför trakthyggesbruk är den dominerande skogsskötselmodellen i dag, och att vi faktiskt inte säger nej till alternativa skötselmetoder där det passar. Programserien belyser inte heller på ett tydligt sätt att skogsnäringen har ställt om och utvecklat teknik, metoder och beslutsunderlag till gagn för den biologiska mångfalden. Sveriges skogsägare har framgångsrikt utvecklat naturvårdsarbetet under snart tre decennier.
Faktum är att Sverige har en mycket ambitiös naturvårdspolitik. Det är bra och viktigt eftersom en rik biologisk mångfald gör vår natur mer motståndskraftig mot förändringar, det ger rikare naturupplevelser och skapar större valmöjligheter kring hur vi använder naturen. Därför är naturvårdshänsyn en självklar del av svenskt skogsbruk, och bör så förbli.
Självklart ska skogsbruket granskas och SVT har där en viktig roll att fylla. Men granskningar måste ske objektivt, balanserat och faktabaserat. Inte genom agendasättande journalistik, där man tydligt vill föra fram en åsikt och påverka allmänheten genom vinklade reportage och där självutnämnda experter med en starkt skogsbrukskritisk inställning får stå helt oemotsagda.
Var finns till exempel myndigheternas kommentarer, den oberoende forskningens slutsatser eller det enskilda skogsbrukets representanter? Sveriges skogar ägs till femtio procent av enskilda privata skogsbrukare. Den stora variationen av skogsägare i landet, med olika förutsättningar och mål för sitt skogsägande, är en viktig grundpelare för ett variationsrikt skogsbruk med biologisk mångfald.
Helt klart har SVT Vetenskap aktivt tagit ett stort steg bort från ett av sina huvuduppdrag – det om att alla medborgare i ett demokratiskt land ska få tillgång till opartisk och mångsidig information. Mitt förtroende för SVT har därför skadats på djupet, och i ljuset av detta kan man ju fråga sig hur många andra SVT-produktioner som vinklas på ett liknande sätt?
Jonas Eriksson,
medlemschef Norra Skog