Musen som blev en elefant

Sveriges regeringsmakt bygger på januariöverenskommelsen 2019 mellan Socialdemokraterna (S) och Miljöpartiet (MP). Språkröret Isabella Lövin (MP) är vice statsminister, tillika klimat- och miljöminister. Liberalerna och Centern ingår utan ministerposter i överenskommelsen.

Regeringen inte bara styr landet utan även dess lagstiftning och påverkar därmed hela samhällsutvecklingen. Det stärker inte demokratin att Miljöpartiet erhållit fem ministerposter av statsminister Stefan Löfven (S). Ett parti som hänger på riksdagsspärren härskar över miljö, klimat, kultur, demokrati, idrott, jämställdhet, finansmarknadsfrågor och internationellt utvecklingssamarbete.

MP styr och ställer. Centern och Liberalerna har tagit över vänsterns roll som reservhjul. Vänstern har aldrig fått någon ministerpost av Socialdemokraterna. Miljöpartiet, vårt minsta riksdagsparti, blir för monumentalt i en socialdemokratiskt ledd regering. Det håller socialdemokratin tillbaka i strypkoppel, om den försöker morra eller skälla.

Miljöpartiet vägrar ofta att införa tagna riksdagsbeslut, som exempelvis nytt tjänstemannaansvar. Ett infört hedersansvar skulle bli en dolkstöt mot deras aktivistiska, ensidiga och farliga miljö-, klimat- och energipolitik. När parlamentariska beslut inte beaktas är det lätt för tjänstemän med olika särintressen att ta över.

Miljöpartiet växte fram ur miljörörelsen. Redan från början drev det sin kärnpolitik, men den gamla stammen av ”helylle”-grundare rensades snart bort. Sin grundbult har Miljöpartiet aldrig släppt - att vara ett parti som, med oparlamentariska metoder, verkar mot de etablerade partierna med de små stegens tyranni.

Miljöpartiet är politiskt slipat, skickligt och mästerligt på att omtolka riksdagsbeslut. Det utnyttjar svagheter och brister i statsförvaltningens lagrum som det med högsta regeringsmakt använder för egna agendor och försvagar demokratiskt fattade beslut. Även under borgerligt styre var miljöpartisterna snabba kameleonter att flytta fram statens positioner. De har överlevt regeringsskiften genom att behålla statens taktpinne.

Landsbygden har drabbats hårt av miljöaktivism, som driver att äganderätt ska inskränkas. Bondförnuftet kapas till förmån för dispositionsrätt och därmed ren expropriation av markområden för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Med dessa kryphål inriktar sig Miljöpartiet på att bryta ned äganderätten. Det är ett storstadsparti utan känsla för samförståndskultur. I regeringsställning påverkar det även region- och kommunalpolitiken genom att styra skattemiljarder med tveksam grön etikett.

Samarbetet med Miljöpartiet kan bli ett hårt slag för Socialdemokraterna i nästa valrörelse. Den lilla musen som ryter har blivit en stor elefant i migrationsfrågor. Miljöpartiet har också skapat ytterst skarpt katastrofläge i högsommaren när de driver energipolitiken mot avgrunden. Mitt i värmeböljan efter midsommar tvingades man starta upp gamla Karlshamns oljekraftverk och kärnkraftverket Ringhals 1 för högtryck, även om det är tänkt att tas ur bruk vid nyår.

Trots minimal industriverksamhet i coronatid stod södra och mellersta Sverige inför energikollaps på grund av Miljöpartiets ideologiska energipolitik att riva ut vattenkraften istället för att prioritera dess utbyggnad. Vårt stamnät är inte anpassat för Miljöpartiets politik, där det självsvåldigt tar bort centrala produktionsenheter som Ringhals 1 och vattenkraften i områden där den behövs som mest.

Denna lek kostar miljarder för skattebetalarna i förlorad produktion där kraften behövs som mest. Partiets miljö- och klimatpolitik är en samhällsfara nu och för kommande generationer när den saknar insikt i samhällsuppbyggnad.

Varför samlar sig inte det politiska Sverige för att istället bygga en stark majoritetsregering över blockgränserna?