När är det färdigkäbblat om hyggesbruket?

Hur länge ska den orimliga svartmålningen av trakthyggesbruket få fortsätta? Och hur mycket skog, arbetstillfällen och förnybar råvara hinner förloras under tiden, undrar Ester Hertegård.

Att nivån på kunskapen om skogsbruk hos vissa folkvalda är så låg är skrämmande, anser Ester Hertegård.
Att nivån på kunskapen om skogsbruk hos vissa folkvalda är så låg är skrämmande, anser Ester Hertegård.

Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

EU är mer närvarande än någonsin i svensk skogspolitik. Nya taxonomin börjar gälla efter årsskiftet och EU-kommissionen har lagt en tung börda av att agera passiv kolsänka på Sveriges axlar. I skottlinjen återfinns som vanligt trakthyggesbruket. Det börjar bli riktigt tröttsamt.

Den nya taxonomin beskrivs av Kommissionen som en ”guide till hållbara investeringar”. Andra skulle kanske hellre beskriva den som en chockhöjning av administrativt arbete för skogsägare och svartmålning av vissa typer av skogsbruk på ganska godtyckliga grunder. Trots att den väldigt snart träder i kraft är skrivningarna ganska otydliga och det är svårt att förutspå helt vilken inverkan det kommer att få på svenskt skogsbruk, särskilt då EU inte ens genomfört någon konsekvensanalys. Att kalhyggen inte är särskilt omhuldade står dock klart.

Kalhyggen är på tapeten även i ett annat paket. Kommissionens nya förslag inom ramen för markanvändningspolitiken, LULUCF, är att Sverige ska bidra med än mer kolsänka än vad vi redan gör. Balansmålet ska ersättas med minusmål, och det snabbt. De svenska skogarnas kolinlagring ska alltså kompensera för utsläpp i andra delar av Europa. Går förslaget igenom kommer det att betyda att fler planerade avverkningar måste stoppas för att snabbt få till de nya nivåerna.

Detta vore givetvis att skjuta sig själv i foten långsiktigt, eftersom det är det aktiva brukandet som skapat den stora kolsänkan och skogsvolymen vi åtnjuter idag. Om inget skogsbruk någonsin hade tillåtits i Sverige skulle vi inte vara särskilt behjälpliga i klimatarbetet. Bättre vore istället om de länder med lågt befintligt skogsbestånd skulle öka det med aktiva åtgärder, likt de svenska skogsägarna gjort historiskt.

Under december har det nya LULUCF-förslaget dryftats av EU-parlamentariker från olika politiska hemvister på debattsidorna. Pär Holmgren från Miljöpartiet menar att hyggesfria metoder är ”moderna” och den enda metod som kan klassas som hållbar. Detta perspektiv har tagit oroväckande starkt fäste i Bryssel. Att nivån på kunskapen om skogsbruk hos vissa folkvalda är så låg är skrämmande.

Trakthyggesbruket är den produktionsform som ger störst utfall i volym. Att ett hygge inte är nettobindare av koldioxid direkt efter avverkning kompenseras av enorma mängder övrig snabbväxande skog runtomkring. En ny studie från Linnéuniversitet konstaterar dessutom att kalhyggen blir nettobindare snabbare än man tidigare trott, redan efter åtta år. Detta samtidigt som man vet att gammal skog vid en viss ålder slutar att binda in några väsentliga mängder kol.

Så hur länge ska denna orimliga svartmålning av trakthyggesbruket få fortsätta? Och hur mycket skog, arbetstillfällen och förnybar råvara hinner förloras under tiden? Snart får det vara nog käbblat om kalhyggena.