Nyckelbiotopsinventeringar gagnar svenskt skogsbruk då de ger en viktig konkurrensfördel. Därför borde näringen ta ett kollektivt ansvar för att kompensera de skogsägare som är förlorare, skriver Magnus Nilsson.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Stora köpare av svenska skogsprodukter, som till exempel Tetrapak och Ikea, betraktar en hög miljöprofil som avgörande för lönsamheten. Att de svenska leverantörerna bland annat kan garantera att produkterna inte innehåller fibrer från nyckelbiotoper är avgörande när de väljer att köpa från Sverige.
När svensk skogsindustri vägrar att köpa virke från nyckelbiotoper är det därför inte något svenska skogsägare eller svensk skogsindustri förlorar på, det säkrar tvärtom intäkter och lönsamhet för svenskt skogsbruk. Om motsatsen gällde skulle rimligen skogsindustrin inte upprätthålla bojkotten.
Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventeringar är därför inget hot mot svenskt skogsbruk utan innebär tvärtom en garanti för att svenska skogsägare kan behålla den konkurrensfördel nyckelbiotopsbojkotten innebär. Inventeringarna minskar risken för att nyckelbiotopsvirke av misstag förs in i industrins produktionskedjor. Om svensk skogsnäring inte längre kan garantera att produkterna är fria från nyckelbiotopsfibrer, mister man en viktig konkurrensfördel, vilket i slutändan drabbar hela det svenska skogsbruket i form av lägre efterfrågan och lägre priser.
Att nyckelbiotopsbojkotten generellt sett är en ekonomisk vinstlott för svenskt skogsbruk som helhet är således otvetydigt.
Problemet är att nyckelbiotoperna är ojämnt fördelade mellan skogsägarna. Av totalt 350 000 markägare är bojkotten en ren vinstlott för de uppskattningsvis 300 000 som inte har någon nyckelbiotop på sina mark – de får högre intäkter utan att kostnaderna ökar.
För nästan samtliga markägare som är anslutna till certifieringssystemet FSC eller PEFC innebär bojkotten ingen ytterligare inskränkning av skogsbruket än den som följer av skogsvårdslagen eller av den certifiering man frivilligt anslutit sig till. För dessa grupper är bojkotten ett sätt att säkra att certifieringen är en lönsam åtgärd.
Kruxet är den lilla gruppen markägare med hög andel nyckelbiotop som inte har FSC-certifierat sin mark. För dem motsvarar nyttan med bojkotten inte kostnaderna, och att dessa uppfattar Skogsstyrelsens inventeringar som ett hot är lätt att förstå. Att svensk skogsnäring, svensk skogsindustri och svenskt folkhushåll som helhet vinner på att nyckelbiotoperna identifieras och undantas från avverkningar, är klen tröst när man personligen tappar kanske hundratusentals eller miljoner kronor. (Förlusten beror dock inte på Skogsstyrelsens inventering utan på förekomsten av naturvärden, som finns oavsett inventeringen.)
Den lösning LRF och en del andra aktörer ropar på är att stoppa inventeringarna och att kräva att staten, det vill säga skattebetalarna, ska kompensera de skogsägare som är nettoförlorare.
Jag tycker att det är en orimlig lösning. Bojkotten är inget politiken beslutat om utan ett löfte svensk skogsindustri lämnat till sina kunder i utbyte mot större marknadsandelar och bättre priser. Mera rimligt vore därför om skogsnäringen som kollektiv kompenserar den minoritet av skogsägare som är förlorare i ett system som den överväldigande majoriteten vinner på.
Denna typ av kollektivt ansvarstagande är inget nytt inom näringen. För närvarande måste den som levererar sågvirke till någon av de stora virkesköparna avstå en intäkt på drygt 1,50 per kubikmeter (för massaved lite mindre) för att finansiera olika forsknings- och reklaminsatser. Att dessa satsningar sker beror rimligen på att man från näringen bedömer dem vara så angelägna för branschen som helhet att en obligatorisk tvångsavgift är motiverad.
Eftersom det är svensk skogsnäring som kollektiv snarare än enskilda aktörer som vinner ekonomiskt på nyckelbiotopsbojkotten, vore det rimligt att näringen på motsvarande sätt tog kollektivt ansvar även för att kompensera den lilla minoritet skogsägare som är nettoförlorare på nyckelbiotopsbojkotten.
Med en egen ”Skogsbruket naturvårdsfond” skulle näringen kunna upprätthålla de ekonomiska fördelarna, men samtidigt dessutom få bättre möjligheter att medverka till att skogsbrukets naturvårdsutmaningar sammantaget löses på ett kostnadseffektivt sätt som minimerar de negativa ekonomiska effekterna.
Magnus Nilsson
Miljökonsult
