Den här tiden på året blir det tydligt hur stor bristen är på människor som vill jobba i skogen. Men det är inte fel på de som väljer bort skogsbruk – det är vi som måste skärpa till oss. Det skriver Susanne Öberg.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Nu när vägarna torkat upp och snön sakta dragit sig tillbaka startar den mest arbetsintensiva tiden för skogsbruket. Det är dags för skogsvård – röjning, plantering och markberedning. Den här tiden på året blir det allra tydligast hur stor bristen på människor som vill jobba i skogen är. Samtidigt väntar niondeklassarna spänt på sina antagningsbesked och studenter beställer hem sina mössor. Varför väljer de inte skogsbruk är min fundering? Antalet elever på naturbruksprogrammets skogsbruksinriktning har haft en liten ökning de senaste 25 åren. Inte alls i den utsträckning att det motsvarar det ökade antalet i åldersgruppen. Väldigt långt ifrån att möta pensionsavgångarna.
Jag tror att vi som är skogsägare eller som på annat sätt har en livslång kärlek till träd och markerna de växer i måste ägna oss åt en stunds självrannsakan. Det är inte fel på de som väljer bort skogsbruk – det är vi som måste skärpa till oss. Vi kan börja med det uppenbara – tjejerna väljer bort oss. Det blir inte bättre med åren det där. Inte ordnar det sig av sig självt. Lösningen är inte att aktivt rekrytera tjejer. De stannar hos oss en stund men tröttnar till slut. Särskilt schysst är det inte heller att lägga ansvaret på dem att förändra oss. Istället behöver vi gå till botten med varför de inte vill vara med oss. Innerst inne vet vi svaren på det: Det är en för sunkig miljö. Sexism, jargonger och trakasserier. Könsuppdelade arbetsuppgifter. Osakliga löneskillnader. En ständig tävlan och överprestation där den som är mest mycket man åtnjuter okritisk beundran och blir ett självklart ideal. Den vars kön är i minoritet markeras och synliggörs just utifrån sitt kön, och sin kropp – vad den kan och inte kan göra.
Vi lägger dessutom alldeles för mycket kraft på att problematisera att tjejerna väljer bort oss. Jag tror att vi ska se det faktum att tjejerna väljer bort oss som en effekt av vår kultur. Det hjälper inte med slitna fördomar om ”dagens ungdom” eller ”annat var det på min tid”. Fast det är nog egentligen huvudet på spiken att dagens ungdom har andra krav och att det var annorlunda förut. Om vi bara kunde tänka de tankarna hela vägen i mål och låta dem göra skillnad.
En förändring av en hel bransch sker inte i en handvändning. Men om vi börjar med att lyssna på vad de unga verkligen säger – oavsett kön – så är vi en bra bit på vägen. Så bygger vi attraktionskraft från grunden. En del säger att vi bara fiskar i halva dammen. Jag vill mena att vi är inte ens i närheten av halva. Möjligtvis halva dammen av de som bor utanför stan, som vill fortsätta göra det och som trivs med att vara en riktig sjutusan till karlakarl.
