Det här ger anledning att fundera över en paradox: det land vars politiker är mest negativa till EUs jordbruksstöd har samtidigt de bönder som skulle drabbas hårdast om stöden togs bort.
Läs vad bedömare säger om saken i Gunilla Anders artikel. Bakom uttalandet från Pierre Schellekens, EU-kommissionens chef i Sverige, kan man ana förvåning över den svenska hållningen.
Det är knappast en hemlighet för er läsare vad EU-minister Birgitta Ohlsson, FP, tycker. Hon vill skära kraftigt i jordbruksbudgeten och satsa pengarna på infrastruktur och forskning. Av samma uppfattning tycks statsministern vara, även om han inte torgför åsikten lika högljutt. Och att det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, också ställer sig bakom krav på bantning av jordbrukspolitiken blev tydligt i en av riksdagens sista debatter före jul, då man tog ställning till Sveriges EU-avgift.
– Vi vill se en modernisering av EU-budgeten. Vi vill ha mindre resurser på jordbrukspolitiken och mer på sådant som kan skapa jobb och tillväxt, sa Bo Bernhardsson (S).
Ensam om att försvara jordbrukspolitiken i riksdagen den dagen var Per Åsling, C. Han framhöll vikten av att stödja lantbruket, då lantbruksföretagen ofta är motorn i landsbygdens ekonomi.
En ropande röst i den politiska öknen? Kanske inte, allt fler politiker tycks inse vikten av att värna om svenskt lantbruk. Ett exempel är den grupp ledande folkpartister som i en artikel i Land Lantbruk nyligen framförde krav på en nationell livsmedelsstrategi, mot bakgrund av att produktionen krymper. Landsbygdsministern ska också tillsätta en utredning om jordbrukets konkurrensvillkor. Låt oss hoppas att detta inte dras i långbänk. Lösningar brådskar, nämligen.