Det går inte längre någon skarp gräns mellan landsbygdens befolkning och städernas. Det enda som förvånar är att det tog så lång tid för partierna att komma fram till detta, skriver Lars Anders Johansson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Plötsligt har landsbygdsväljarnas röster blivit hårdvaluta. Länge betraktades det som en etablerad sanning att det var de lättrörliga storstadsväljarna som avgjorde valen, och att det var om mitten slaget stod. Centerpartiets omprofilering från landsbygdsparti till innerstadsparti symboliserade någonting bredare.
I dag är den breda mitten till synes ett minne blott, och landsbygdsfrågorna har blivit högsta mode. Kristdemokraterna har startat ett eget bondeförbund, och till och med det gamla Folkpartiet, som kanske minst av alla förknippas med landsbygdsfrågor, har försökt vinna landsbygdsväljare, med företrädare som Lotta Gröning, tidigare politisk chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten.
En delförklaring finns säkert i Sverigedemokraternas framgångar bland landsbygdsväljare, något som stressat såväl centerpartister som socialdemokrater och moderater. Minst lika viktig är sannolikt insikten om att landsbygdens frågor berör oss alla, och att uppdelningen mellan stadsbor och lantisar är allt annat än självklar. Skenande el- och bränslepriser drabbar i lika stor utsträckning storstadsområdenas husägare som landsbygdens.
För några år sedan var det populärt att analysera samhällsproblemen utifrån den brittiske journalisten David Goodharts uppdelning av befolkningen i ”någonstansare” och ”varsomhelstare”. Hans tes var att vartsomhelstarna styrde samhället, medan någonstansarna, som kände sig rotade på en plats, marginaliserades.
Men frågan är om inte de flesta av oss befinner oss någonstans mitt emellan, eller utgör både och? Nästan hälften av alla svenskar har tillgång till ett fritidshus, och de flesta av dessa ligger på landsbygden. Inte sällan handlar det om en äldre bostad som gått i arv. Många identifierar sig lika mycket med platsen där de har sina rötter som med platsen de bor på.
Fritidshusägarna och deras familjer ställs ofta inför samma dilemman som landsbygdens bofasta befolkning. De många konflikterna kring vindkraftsetableringar är ett exempel på en landsbygdsfråga som engagerar både fastboende och fritidshusägare. De väljargrupper som berörs är sannolikt långt fler än vad tillskyndarna i storstäderna föreställer sig. Det går inte längre någon skarp gräns mellan landsbygdens befolkning och städernas. Frågor som rör jakt, fiske, skytte och skogsägande berör idag både landsbygdsbor och stadsbor, och kommer sannolikt att göra det i ännu större utsträckning framöver. Det enda som förvånar är att det tog så lång tid för partierna att komma fram till detta.
Lars Anders Johansson, journalist och författare
