Rapporten om älgskador förvånar
En rapport om att viltskadorna inte minskar värdet på virket nämnvärt har fått många att höja på ögonbrynen. Men den säger inte hela sanningen, skriver Knut Persson i veckans ledare.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
En rapport som visar att de ekonomiska konsekvenserna av älgbetning är nästan försumbar har väckt mycket diskussion de senaste veckorna. Studien är antagligen korrekt, men den visar inte hela sanningen.
Det är skogs- och sågverksföretaget AB Karl Hedin som initierat rapporten. Vanligtvis bedöms älgskador genom att ungskogar undersöks, däremot är det ovanligt att följa upp vad skadorna betyder när skogen avverkas. I det här fallet har man gjort precis tvärtom, inte alls tittat i skogen utan bedömt hur betesskador minskat värdet när virket kommer till industrin.
Och resultatet är faktiskt förvånande. En halv procent av virket är skadat och kostnaden för skogsägaren bara några kronor per hektar och år. Alltså helt försumbar. Resultatet kan till exempel jämföras med att Södra i fjol kom fram till att älgskadorna bara i Götaland kostade en miljard kronor.
Vem har då rätt? Till att börja med betonar Karl Hedin själv att den gäller i det område som hans företag verkar, alltså främst Västmanland och Uppland. Och det är ett område med relativt små älgskador. Älgbetesinventeringen visar för Västmanland att två procent av tallstammarna har färska viltskador. I till exempel Blekinge är skadorna fem gånger större med tio procent färska viltskador.
Men även den som går runt med en skogsägare i ung tallskog i Västmanland får höra mycket om älgens skador. Kanske luras ögat av det är lätt att hitta skadade tallplantor, i slutändan har det kanske inte så stor betydelse?
Slutsatsen att viltskadorna inte nämnvärt har minskat värdet på virket stämmer säkert, åtminstone i AB Karl Hedins upptagningsområde. Men det säger inte någonting om vad som hänt innan avverkningen. Skadade plantor försvinner antingen naturligt eller i gallringar före avverkningen. Den sämre tillväxten som skadorna gett fångas inte alls upp med den här metoden. Om en frisk tallplanta stått där en skadad gallrats bort hade antalet kubikmeter varit större.
I de mest utsatta områdena har också skadorna en helt annan dimension. Det finns marker där tall är det bästa trädvalet, men betestrycket så stort att skogsägaren i stället väljer att plantera gran. Här betyder sämre tillväxt under en hel omloppstid stora, men svårbedömda förluster.