Respekt visas i handling och inte i ord

Jag sitter ibland i möten där lantbruket nämns med stor självklarhet. Som något som alla är överens om är viktigt. För beredskap. För klimatet. För landsbygden. Det nickas runt bordet, orden är stora och viljan känns ärlig. Samtidigt är min erfarenhet att det ofta är där som samtalet tar slut. För när diskussionen rör sig vidare till villkor, konkurrenskraft eller lönsamhet förändras tonen. Då handlar det plötsligt om marknaden. Om anpassning. Om att lantbrukare måste bli effektivare eller mer flexibla. Som om det inte redan är just det som präglar vardagen på de flesta gårdar – beslut som tas med konsekvenser flera år fram i tiden och med små marginaler för misstag.

Jag upplever att lantbruket allt oftare får fungera som en symbol. En fondvägg att luta resonemang mot när politiken ska förklaras eller strategier presenteras. Vi står för den inhemska maten, de öppna landskapen och nationell beredskap. Men mer sällan betraktas lantbruket som en näring bland andra, med behov av långsiktighet, rimliga spelregler och faktisk betalningsvilja. När mötet är slut väntar en annan verklighet. Den där kalkylen ska hålla, investeringar ska räknas hem och lån ska bäras även när omvärlden är osäker. Förväntningarna är höga – på miljöhänsyn, djurvälfärd och krisberedskap – och det är i grunden rimligt. Men alltför sällan följer en diskussion om vem som faktiskt ska bära kostnaderna eller hur ambitionerna ska bli möjliga att genomföra i praktiken.

Det finns en paradox i hur lantbruket beskrivs som både självklart och särartat på samma gång. Som något vi alla behöver, men som ändå förväntas klara sig utan tydligt samhälleligt ansvarstagande. Som om matproduktion vore ett intresse snarare än ett fundament.

Jag tvivlar inte på uppskattningen för lantbruket. Men uppskattning betalar inga räntor och möjliggör inga generationsskiften. Respekt för en näring visas i handling – i politiska prioriteringar, i konkurrensvillkor och i viljan att se konsekvenser hela vägen ut på gårdsplanen. LRF med flera släppte nyligen rapporten ”Grön uppväxling” som på ett konkret, framtidsorienterat sätt visar att vi kan producera mer mat i Sverige. Vi kan dessutom göra det på ett hållbart sätt. Ska det bli verklighet måste villkoren för hela livsmedelskedjan prioriteras högre. Ett lantbruk som främst tillåts vara symbol riskerar till slut att upphöra som verklighet. Och den dagen hjälper inga vackra ord om beredskap eller svensk mat.