Rivningsraseriet måste stoppas
Det är inte de små kraftverken som är orsaken till att ålen minskar i vattendragen. Kraftverken bör få fortsätta producera ren energi, skriver Kerstin Davidson i veckans ledare.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Syftet är att gynna livet i vattnet, säger en vattenhandläggare på länsstyrelsen i Skåne, i ett inslag som sändes i måndags i Sveriges radios P1 Morgon.
Det ska ske genom att återskapa strömvattenmiljöer, fortsätter handläggaren, det kommer att ge en rikare biologisk mångfald.
Det handlar om Vramsån i Skåne. Här befinner sig just nu ägare av dammar och små kraftverk mitt inne i den juridiska processen. I november tas deras mål upp i Mark- och miljödomstolen.
Vid årsskiftet kommer ny lagstiftning kring den småskaliga vattenkraften att träda i kraft. Den ska ge ägarna till småskalig vattenkraft en enklare prövning. Men kraftverksägarna vid Vramsån måste fullfölja sin process enligt nu gällande lagstiftning, och det innebär en ekonomiskt mycket betungande prövning - med osäker utgång.
”En rikare biologisk mångfald”, säger alltså vattenhandläggaren. Men redan i dag är Vramsån en miljö rik på arter. Här lever utter, strömstare och kungsfiskare, vilket betyder att det finns gott om fisk i ån. Unik i floran är vattenväxten jättemöja. Jättemöjan finns bara i två skånska åar och är rödlistad i Artdatabanken, som skriver så här:
”Åtgärder som påverkar vattenföringen i åarna bör begränsas. Kvarnanläggningar, gamla broar och liknande bör få finnas kvar i ån.”
Detta tycks inte länsstyrelsen i Skåne hörsamma. I stället står utrivning högt på myndighetens agenda. Nyligen revs en damm vid Tollarp vilket orsakat protester bland boende. I dag är Vramsån, nära Tollarp, nästan torrlagd och allt möjligt skrot som människor har slängt i dammen har kommit fram, berättade SVT Skåne i somras.
Vilken biologisk mångfald är det egentligen som länsstyrelsen vill värna om? Är det främst vandrande fisk, på bekostnad av andra arter? Och vilken hänsyn tas till människors livsmiljöer?
Visserligen är en vandrande fiskart – ålen – akut hotad. Men en studie av skador på ål i Kävlingeån visar inte på ökad dödlighet för ålen som vandrar förbi kraftverken. Man borde ställa sig frågan varför vi hade gott om ål i mitten på 1900-talet, samtidigt som de små kraftverken var betydligt fler än de är i dag.
Orsaken till ålens minskning bör nog sökas på annat håll. Kraftverken bör få fortsätta producera ren energi, rivningsraseriet måste få ett stopp.