Samhället tar inte aktivisternas hot på allvar
Lantbruket pekades för snart ett år ut som samhällskritisk verksamhet. Det borde vara tillräckligt för att även skydda djurägare för militanta djurrättsaktivister, skriver Lena Johansson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Ingen ska behöva vara rädd eller orolig för att gå till jobbet. Men i den undersökning som nu sammanställs av Sveriges lantbruksuniversitet och Kungliga tekniska högskolan svarar 30 procent av de tillfrågade att de är rädda för djurrättsaktivism.
Det är inte förbjudet att tycka att djur ska ha samma rättigheter som människor, men när den uppfattningen leder till intrång, hot och skadegörelse hos djurägare och andra har det gått för långt. Ett demokratiskt samhälle kan aldrig sanktionera att någon tar sin egen övertygelse som grund för att trakassera andra.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, pekade för snart ett år sedan ut lantbruket och andra delar av livsmedelsproduktionen som samhällskritisk verksamhet. "För att kunna upprätthålla samhällets funktionalitet oavsett störning är vissa verksamheter viktigare än andra – de är samhällsviktiga", står det på myndighetens webbplats. En sådan formulering borde vara tillräcklig för att skydda djurägare, slakterier, transportörer och andra i livsmedelssektorn även för militanta djurrättsaktivister.
Men trots att aktivisterna är ett hot, inte bara mot djurägare och deras anställda, utan mot hela livsmedelskedjan, verkar deras aktioner inte riktigt tas på allvar. Trots att de bevisligen begår olagliga handlingar fortsätter terrorn och riktar sig mot allt fler typer av djurbönder - från minkuppfödare till gris-, nötkreaturs-, kyckling- och kaninägare. De som jobbar med djur tvingas förbereda sig på att när som helst stöta ihop med maskerade aktivister i stallarna.
Arbetsgivare kan försöka skydda sina anställda med hjälp av säkerhetsåtgärder på den egna gården. Lås, larm och stängsel kan möjligen stänga ute inkräktare, men det löser inte grundproblemet - att objudna anser sig ha rätt att inkräkta på någon annans egendom. Det måste samhället sätta stopp för med lagar och regler.
Därför är den utredning om gränserna for olaga intrång och hemfridsbrott, som just nu görs på justitiedepartementet, så avgörande. Det är naturligtvis också viktigt att försvara yttrande- och demonstrationsfriheten, men protesterna ska inte ske på någons privata gårdsplan.