Sjutton år av terror lider mot sitt slut

Från och med nästa år kan svenska bönder inte längre få avdrag på EU-ersättningarna för att deras djur tappat öronbrickorna. Terrorn är över, skriver debattören.

I Sverige har landets djurhållare plågats och terroriserats under Jordbruksverkets hitte-på-bestämmelser, skriver Jan-Erik Andersson.
I Sverige har landets djurhållare plågats och terroriserats under Jordbruksverkets hitte-på-bestämmelser, skriver Jan-Erik Andersson. FOTO: KRISTINA HANS N

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Från och med 2023 är inte längre tappade öronbrickor ett tvärvillkor (grundvillkor). Säg den lantbrukare med nötkreatur som inte råkat illa ut på grund av att dennes djur tappat en eller båda öronbrickorna. Vid länsstyrelsens kontroller leder en tappad öronbricka i de allra flesta fall till avdrag på stöden, främst i form av tvärvillkorssanktion. Hutlösa belopp går förlorade för svenskt lantbruk (75 procent av sanktionsbeloppen skickas tillbaka till unionens kassa) alldeles i onödan.

I mitt företagande som fristående konsult har jag av och till sett referenser i domar från EU-domstolen till ett dokument upprättat i Bryssel av Kommissionen. Arbetsdokument angående tappade öronbrickor i förhållande till tvärvillkor återfinns inte på nätet och det krävdes viss övertalning för att kommissionen sent omsider lämnade ut det till mig. Innehållet är desto intressantare. Kommissionens anger redan 2009 i detaljerade anvisningar till medlemsländerna hur de ska hantera tappade öronbrickor på ett proportionerligt och rättssäkert sätt. Syftet med reglerna är för övrigt spårbarhet och ansvarstagande hos de som ingår i livsmedelskedjan.

Inledningsvis poängteras att det är helhetsbilden av hur regler om märkning och journalföring sker på gården som ska styra bedömningen. I fall med krånglande utrustning, fel och brister som hör samman med den teknik som används, ska detta inte ge någon sanktion. Vidare konstateras att det är ett faktum att öronbrickor tappas, i synnerhet när djuren hålls på bete eller i stallmiljöer där viss inredning så som fodergrindar förekommer. Därför vore det oproportionerligt att med automatik påföra en tvärvillkorssanktion i fall där ett eller flera djur tappat en öronbricka. Eftersom syftet med krav på två öronbrickor hänger samman med att djuret ändå med säkerhet kan identifieras.

I händelse av att ett eller flera djur tappat båda öronbrickorna (vilket Kommissionen menar kan uppkomma vid extensiv betesdrift) ska heller ingen sanktionsavgift komma i fråga om djuren på annat sätt kan identifieras på ett säkert sätt (kön, ras, ålder, färg etcetera) förutsatt att jordbrukaren redan har en plan för att hantera situationen (när djuren samlas in för transport etcetera).

Kommissionen beskriver även att det är den normala frekvensen av tappade öronbrickor i jämförbara besättningar och djurhållningssystem som ska vara vägledande för kontrollmyndigheternas bedömningar. Slutligen påminner Kommissionen om att systemet med mindre avvikelser i tvärvillkorssystemet inte heller ska leda till någon sanktion.

Jag har kontrollerat om Jordbruksverket tagit del av dokumentet. Föga överraskande diariefördes det redan 2009. Har Kommissionens anvisningar om en proportionerlig sanktionstillämpning följts? Svaret är uppenbart. I Sverige har landets djurhållare plågats och terroriserats under andra regelverk, närmare bestämt Jordbruksverkets hitte-på-bestämmelser - Kontrollvägledningar. Upprättelse för alla drabbade är det minsta som krävs. Generaldirektör Christina Nordin borde ställa sin plats till förfogande, om inte annat får vi hoppas att en ny regering tar tag i saken.

Jan-Erik Andersson,

konsult EU-bonden, Bälinge