Skogsägarens kunskap väger lätt när staten ska "skydda" skogen

När staten år 2006 tvångsinlöste en del av Gisela Bergmans allra mest värdefulla skog, Blacksåsskogen, skrev myndigheten att den var viktig för friluftslivet och för att bevara den värdefulla miljön i boreal naturskog.

I dag är skogen ett nedblåst plockepinn. Friluftslivet syns inte till och inte heller vad de flesta skulle kalla värdefull miljö i boreal naturskog. I vilket fall är den täta gröna granskog som skulle finnas i naturreservatet Finnbrännan i Ljusdals kommun ett minne blott.

Nu, när vindarna på berget och granbarkborrarna gjort sitt, liknar detta mest en trädkyrkogård med döda eller döende träd.

Finnbrännan, som staten kallade naturskog när den tvångsinlöstes, var en brukad kulturskog som Gisela Bergmans förfäder skött om i långt mer än hundra år. Gisela Bergmans pappa hade vårdat den i hela sitt liv för att avverkas inför kommande generationsskifte.

När han lämnade in avverkningsanmälan blev det stopp för avverkning och skogen fick stämpeln som nyckelbiotop eftersom det fanns naturvärden i den. Hans mest värdefulla skog blev plötsligt värdelös.

När det blev fråga om att bilda ett naturreservat av Finnbrännan hade Gisela Bergman tagit över som ägare. Hon ifrågasatte den i hennes ögon ”självklara” påföljden med granbarkborreangrepp då skogen naturligt skulle blåsa omkull och bli ett ”paradis” för dessa insekter. Hennes rädsla för sin angränsande skog var stor.

Men det blev naturreservat. Mot Gisela Bergmans vilja inlöste staten skogen.

Redan första året lade sig granar ned och lockade granbarkborrar. Detta fortsatte i sådan takt att Gisela Bergmans produktionsskog runtomkring började angripas i så stor skala att en omedelbar avverkning blev nödvändig i år.

Det blev den största avverkning hon någonsin gjort. I Gävleborgs län är medelstorleken för enskilda skogsägares avverkningar runt tre hektar. Den hon nu tvingades till blev mer än tio gånger större, på hela 32 hektar skog.

Inte nog med att denna plötsliga avverkning ligger helt utanför skogsbruksplanen och att en hel del skog som inte var färdigväxt fått tas ned, den hamnar också fel i skatteplaneringen som för skogsägare ofta är minst lika viktig för slutresultatet som virkespriset.

Kvaliteten på virket på de 32 hektaren blev i vissa delar inte den bästa eftersom granbarkborrarna gjort sitt. 300 kubikmeter fick hon sälja som brännved till priset av 150 kronor istället för 400 kronor kubikmetern.

Gisela Bergman är tionde generationen på sin gård. Hon är uppväxt med skogen och skogsbruket. Hon kan sin skog. Hon vet var det kan blåsa och hur snabbt granbarkborrarna bosätter sig i en välta.

Hur kan det komma sig att skogsägarens kunskap om sina skogar väger så lätt när staten ska ”skydda naturen”?

Hur kan det komma sig att Sveriges politiker tycker att det är rimligt att ta skogsägares skogar med tvång för att göra naturreservat?

Förstår politiker och myndigheter att detta bryter band mellan människa och skog som formats i generationer?

Maria Jonsson