Riksdagens trafikutskott bör se överreglerna för Trafikverkets fördelning av projektmedel. Allt tal om att ”hela landet ska leva” överges i den stund de vinnande projekten ska tas fram i denna tombola, skriver advokat Björn Öberg.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Ett av landets största verk, Trafikverket, arbetar just nu med den nationella planen för perioden 2022-2033. Åtgärdsplaneringen, som detta arbete kallas, innebär att de åtgärder som bör prioriteras ska identifieras. Detta är en skönhetstävling med få vinnare, men med många förlorare. Förlorarna finns särskilt i glesbygd. Vad som står på spel är 799 miljarder kronor som ska fördelas mer eller mindre ojämnt över vårt land och det är nu som kommunala och regionala politiker ska försöka tävla om vilka projekt som är värda att satsa på. Det är en ojämn kamp när man till exempel tävlar med en höghastighetsjärnväg som inte behöver visa någon samhällsekonomisk bärkraft och budgeten är begränsad. Många projekt är chanslösa med det nollsummespel som är den nuvarande ordningen.
För den mindre glesbygdskommunen kan systemet förefalla ”riggat” till kommunens nackdel. Inte nog med att man ska tävla med mer resursstarka, politiskt tunga regioner och kommuner, man ska dessutom övertyga enskilda tjänstemän som:
• inte utses genom demokratiska val,
• inte behöver ta ett personligt ansvar för sina beslut,
• inte har en objektiv kravlista att förhålla sig till
• inte omfattas av någon tredjepartsgranskning.
Avsaknaden av vissa givna grundkrav – till exempel samhällsekonomisk lönsamhet – gör hela systemet godtyckligt och omöjliggör varje form av jämförande analys. Var projekt A verkligen mer prioriterat än projekt B? Vem bestämde det och varför? Det säger sig självt att ett sådant system inbjuder till olika former av yttre och inre påverkan – i bästa fall politisk sådan.
Ett nu aktuellt exempel belyser systemets brister. 19 av landets 290 kommuner förvaltar en järnväg som man önskar utveckla. Järnvägen, som heter Inlandsbanan, går igenom fyra regioner och omfattar till sin längd halva Sverige. När regionerna ska ta fram trafikförsörjningsplaner för utveckling av kollektivtrafik är utgångspunkten Trafikverkets systemanalyser. I dessa analyser finns, föga överraskande, ingen inlandsbana – den järnvägen är ju inte Trafikverkets ansvar och några flöden att tala om finns inte då järnvägen är i behov av upprustning. Sålunda kommer ingen region att i sin planering överväga trafik på en i framtiden upprustad Inlandsbana.
Som projekt prioriteras Inlandsbanan därför lågt - först av regionen och sedan (igen) av Trafikverket. Trafikverket som jury har därigenom redan från början bestämt vilka som har en chans i denna skönhetstävling – de projekt som passar den egna systemanalysen. Med detta cirkulära resonemang är ett projekt chanslöst, om inte projektet redan anses prioriterat av tjänstemännen i Trafikverket. Regionerna får då försöka välja de projekt man tror har bäst förutsättningar att vinna i den nationella konkurrensen. Andra projekt läggs åt sidan.
Riksdagens trafikutskott bör se över spelreglerna för detta till administrativ förvaltning uppsminkade taskspel. Allt tal om att ”hela landet ska leva” överges i den stund de vinnande projekten ska tas fram i denna tombola. Som ett minimum bör vissa baskrav ställas på urvalsprocessen. Större projekt bör rimligen uppvisa lönsamhet och lönsamma projekt ges företräde. En mindre pott kanske kan avsättas för mindre projekt där slumpen faktiskt får avgöra. De minst stödberoende projekten i förhållande till projektets storlek bör prioriteras högt, och inte minst viktigt – urvalsprocessen borde granskas av utomstående. Det är svårt att se vilket parti som skulle motsätta sig en sådan ordning ifråga om en av statens största utgiftsposter.
Björn Öberg,
advokat specialiserad på stora infrastrukturprojekt
