Skyll inte allt på älgen – det är dags för flerartsförvaltning

Att gå ut på pass i älgjaktstider innebär nog för många ett efterlängtat avbrott där man får koppla bort sig från sin vardag och mejlkorg. En möjlighet att släppa allt det där som drar och i stället låta tankar och funderingar ta plats. Eller att inte tänka alls, i väntan på att något ska hända. Själv njuter jag av en fantastiskt vacker morgon denna första jaktdag. 

Det pratas mycket om älgen nu. En vikande älgstam som kostar samhället miljarder i skador. Få kalvar och en stam med små individer i dålig kondition. På sina håll finns så lite älg att en del jaktlag helt enkelt har fått ställa in årets jakt. 

Kritiken mot den nya älgförvaltningen har varit hård, många kallar den för ett misslyckande. Tanken var ju att de olika intressenterna skulle närma sig varandra och fatta gemensamma beslut om hur stammen ska förvaltas. Men det är svårt, eller rent ut sagt omöjligt, att ta fram en förvaltningsplan som gör alla nöjda.

Över lag har målet varit att sänka stammen rejält med krav på hög avskjutning och extratilldelning, så resultatet är ju faktiskt inte förvånande. Det är vad skogsbolag och markägarorganisationer önskat, och de är ju deras representanter som har haft utslagsröst. Vi har skjutit ner stammen förr, det är faktiskt inte så svårt. Vi borde däremot komma ihåg att det inte är lika lätt att få upp den igen.

Är vår förvaltning och våra mål realistiska? Betesskadorna är fortsatt höga trots att älgarna blir färre och färre, viltolyckorna där älgar är inblandade har heller inte minskat. Men ska vi verkligen skylla älgen för allt? Trafiken och hastigheterna har ökat, det är inte sannolikt att färre djur i skogen hjälper.

Jag tycker att det är dags för en flerartsförvaltning för det är ju inte bara älgen som betar i skog och mark. I södra Sverige har det dessutom tillkommit stora stammar av andra hjortdjur samtidigt som arealen tillgängligt viltfoder minskar. 

I en debattartikel i Svenska Dagbladet tidigare i höst räknades alla förluster viltet orsakar upp, men att 33 procent av all mat som produceras i världen slängs nämndes inte. Inte heller att var tredje morot som packas i Sverige inte äts upp och att 65 procent av all sallat lämnas kvar på åkrarna. För att inte tala om alla djur vi föder upp bara för att slänga. Ett bättre resursutnyttjande skulle gynna oss mer än att ta ner våra viltstammar till ett minimum.

Vi verkar ha glömt bort att naturen klarar sig alldeles utmärkt utan oss, men vi klarar oss faktiskt inte utan den.

Haidi Andersson, skogsägare Växjö