I vattenkraftsfrågan har myndigheterna utvecklat en praxis som i praktiken övertrumfar den politiska viljan. Det är inte lagtexten som styr – utan myndigheternas tolkningar av den. Det skriver Johan Hillström, ordförande Västsvensk Vattenkraftförening.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det talas ofta om demokratins kärna: att det är de folkvalda som styr landet. Men i frågan om vattenkraften har denna princip satts ur spel. Riksdagen har gång på gång uttryckt att undantag i EU‑rätten ska användas fullt ut och att även småskaliga kraftverk ska kunna klassas som kraftigt modifierade vatten. Trots detta fortsätter myndigheterna att agera som om dessa beslut aldrig har fattats.
När riksdagen säger en sak men myndigheterna gör en annan uppstår en demokratisk obalans. Sverige har en tradition av självständiga myndigheter, men självständighet får inte förvandlas till självstyre. I vattenkraftsfrågan har myndigheterna utvecklat en praxis som i praktiken övertrumfar den politiska viljan. Det är inte lagtexten som styr – utan myndigheternas tolkningar av den. Småskaliga vattenkraftverk har blivit en symbol för den här utvecklingen. Trots begränsad miljöpåverkan och stor lokal betydelse möts de av krav som gör verksamheten ekonomiskt orimlig. Ägarna tvingas dessutom stå för en betydande del av kostnaderna för åtgärder som staten kräver, även när miljönyttan är tveksam. Resultatet blir att äganderätten urholkas utan att staten tar ansvar för konsekvenserna.
Om staten vill avveckla småskalig vattenkraft finns lagliga verktyg: expropriation, ersättning, inlösen. Men i stället väljer man en modell där kostnaderna vältras över på privatpersoner och där politiken undviker att ta ansvar. Det är svårt att förena med ambitionen att hela landet ska leva. Om samma logik skulle appliceras på jord- och skogsbruk, skulle inte ägare till småskaliga verksamheter tillåtas fortsätta verksamheten. De är ju betydelselösa ur ”nationell synvinkel”. Är det i själva verket så att privat småskalig verksamhet på landsbygden ses som ett problem som bör undanröjas ? Hur går det ihop med uttrycket ”hela landet ska leva”, vilket politiker ofta använder, speciellt nu i valtider?
Myndigheterna hänvisar gärna till EU:s vattendirektiv, men andra länder använder undantagen betydligt mer aktivt. De väger in kulturmiljö, lokal nytta och energisäkerhet. Det är alltså inte EU som kräver den svenska linjen – det är svenska myndigheter som valt den. Därför måste den avgörande frågan ställas: Vem styr egentligen svensk vattenkraftspolitik? När myndigheterna driver en egen linje och politiken reduceras till åskådare, eller i bästa fall kommentator, då är det inte längre demokratin som håller i rodret.
Om riksdagen menar allvar med sina uttalanden måste den återta initiativet. Det kräver tydligare lagstiftning, skarpare instruktioner till myndigheterna och en proportionalitetsprincip som verkligen tillämpas. Undantag och KMV (kraftigt modifierat vatten) måste användas i enlighet med riksdagens vilja. Annars kommer förvaltningen fortsätta styra utvecklingen – medan politiken står vid sidan och ser på.
Efter all högstämd retorik från riksdagens talarstol – vilken politiker är villig att handgripligen ta tag i detta?
Johan Hillström
Ordförande
Västsvensk Vattenkraftförening
