Stöd till miljöorganisationer är positivt, men inte om det endast gäller sportfiskare och älvräddare. Varför har hembygdsrörelsen inte fått föra fram sina argument för bevarande av dammar, undrar museichefen och Hembygdsförbundets ordförande i Örebro län.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Genom nationella beslut ändrades sommaren 2018 förutsättningarna radikalt för arbetet med att uppnå, god ekologisk status enligt EU:s ramdirektiv för vatten. Vattenförvaltningen, likväl som annan samhällsplanering, ska kunna balansera alla dimensioner av hållbar utveckling.
Konkret innebär det att vattendragens sociala och kulturella värden nu behöver tas in i vattenförvaltningslogiken för att nya avvägningar på allsidig grund ska kunna göras nationellt, regionalt och lokalt.
Länsstyrelserna har tidigare tagit fram dokument om hur de ska jobba för att åtgärda miljöproblem i vatten av fysisk påverkan som till exempel vandringshinder, rensningar och förändrad hydrologi. Dessa utgår dock endast från naturvårdsintressena och har egentligen aldrig varit värdiga länsstyrelsens uppgift att avväga olika samhällsintressen. I dag borde de dessutom vara överspelade.
Det är därför både förvånande och oroande att länsstyrelser fortsätter söka och få pengar från Havs- och vattenmyndigheten för att dra igång tillståndsprocesser för utrivning i vattendrag utpekade i sådana dokument.
Oavsett vilka ekonomiska, social och kulturella värden berörda miljöer med dammar kan ha eller inte ha måste nu andra intressen än naturvård först ges en reell möjlighet att medverka i och påverka en ny plan. Dessutom har dammiljöer rivits ut som kanske borde ha varit kvar vilket får vägas in när det som ännu finns kvar ska värderas.
Alla vattenmyndigheter, och de är många, bör nu besinna sig. Strategiska planeringsdokument som gör skäl för namnet behöver tas fram. Regeringen och riksdagen har pekat ut en ny inriktning för vattenförvaltningen, men som fortfarande ska leva upp till energiöverenskommelsen och kraven i vattendirektivet.
I propositionen Vattenmiljö- och vattenkraft, antagen av riksdagen sommaren 2018, står att de ”… möjligheter att ställa mindre långtgående krav som följer av EU-rätten till förmån för samhällsviktiga verksamheter får och ska utnyttjas.”
Att hävda att alla vandringshinder måste tas bort för att Sverige ska leva upp till Vattendirektivet går inte längre. Huruvida tidigare tolkning varit vantolkningar, övertolkningar eller missförstånd får tiden utvisa.
Det är positivt att länsstyrelserna under vintern 2019 inlett arbetet med att anpassa sig till de nya förutsättningarna, men det borde också innebära att förberedelser för att riva ut dammar enligt äldre planer avbryts omgående.
Den nya inriktningen innebär att nu ska en vattenförekomst förklaras som kraftigt modifierat vatten om de åtgärder som behövs för att uppnå god ekologisk status på ett betydande sätt negativt påverkar kulturmiljön, rekreationsintressen eller livsmiljön som sådan.
Vattenmyndigheten ska då sätta miljökvalitetsnormen till den mindre krävande "God ekologisk potential" och inte till "God ekologisk status". Lokala kulturmiljöorganisationers verksamheter bör tolkas som rekreationsintressen. Åtgärder för att upprätta samband i vattnet kan då göras på kulturmiljöns eller rekreationsintressets villkor.
Om inte ovanstående räcker för att göra halt, så är det dessutom så att lagändringar trädde i kraft den 1 januari. En verksamhet kan nu åter bedrivas med stöd av urminnes hävd, ett privilegiebrev eller annan sådan rättighet att förfoga över vatten som avses i vattenlagen från 1918. Äldre rättigheter kan nu likställas med tillstånd enligt miljöbalken.
Upplevelsen av tillit och rättvisa hos medborgarna kräver oväld av myndigheter. Stöd till miljöorganisationer är positivt, men inte om det är ensidigt, som i detta fall endast till sportfiskare och älvräddare.
Varför har hembygdsrörelsen inte fått samma möjligheter att föra fram sina argument för bevarande av dammar i rättsliga processer? Den nationella kulturarvspolitiken, internationella konventioner och EU – de förutsätter, reell delaktighet innan beslut, och inte bara för de parter som stödjer myndigheternas ambitioner. Information om ”den oundvikliga utrivningen” är inte dialog och att lyssna in lokala behov.
Vår förhoppning är att alla vattenmyndigheter nu ska se ett omtag som en möjlighet.
Birgitta Johansen,
Museichef, Örebro läns museum
Ingela Oxelgren,
