För att minska vargstammen i Sverige är det inte skyddsjakt som måste till – utan licensjakt. En omfattande licensjakt där antalet vargar minskas i de områden där de är som flest, skriver Henrik Tågmark, vice ordförande i Jägarnas Riksförbund i ett debattsvar.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I Land Lantbruk föreslår Miljöpartiets Mats Gunnarsson och Jan Larsson utökade bidrag, specifikt riktade till fårnäringen, för att minska ekonomiska produktionsförluster och antalet vargangrepp samt därigenom möjliggöra en hög vargpopulation. Det är glädjande att det finns miljöpartister som besöker den verklighet vi lever i ute på landsbygden och vi får hoppas att budskapet når ledamöter i regeringen också. Men att så ensidigt fokusera på fårnäringens problem kommer dock aldrig att minska vargens totala påverkan utan endast förskjuta fokus från det ena problemområdet till det andra. Dessutom blir känslan att man legitimerar ett visst antal angrepp påtaglig eftersom vi vet att stängsel aldrig stoppar angrepp helt. Att som fårägare tvingas acceptera ett visst antal vargrivna djur är rakt av fel eftersom det är levande djur det handlar om.
I vargtäta områden, i bland annat Värmland och Örebro, är antalet som drabbas av vargens framfart många fler än fårägarna. En generell känsla av oro sprider sig ofta på landsbygden och i mindre orter när vargar börjar visa sig i närområdet. För jägarna blir dock effekten av vargens närvaro både stor och påtaglig. Dels genom att viltet får ett annat beteende, älgar och rådjur flockas inom små områden, men också genom att löshundsjakten omöjliggörs. Många hundägare kan inte släppa sina hundar med vetskap om risken för vargangrepp. Jakt på de flesta klövviltarter är som bekant nödvändigt för att bemöta skador på grödor och skog samt vid trafikolyckor.
Även för jägare är det viktigt med möjligheter till skyddsjakt, främst genom Jaktförordningens § 28 men även genom andra beslut om skyddsjakt som gör att vargar som specialiserat sig på att döda jakthundar kan skjutas. Regelverket för detta måste dock förenklas radikalt. Men skyddsjakt är aldrig – och kommer aldrig vara – en lösning på problemet, lika lite som utökad stängsling eller generösa bidrag. Det är därför glädjande att se att LRFs Åsa Sikberg också lyfter antalet vargar som en viktig och nödvändig faktor.
För att sänka populationen är det inte skyddsjakt som måste till – utan licensjakt. En omfattande licensjakt där numerären minskas där de är som störst för att närma sig Riksdagens beslut. När all negativ påverkan räknas samman blir vargens samhällskostnader enorma, både för djurägare, jägare, markägare och landsbygdsbefolkning. För Jägarnas Riksförbund är det tydligt att en sänkning är det enda som kan minska problemen totalt och inte bara flytta dem. Därför måste Riksdagens mål om 170 vargar i nuvarande läge tas på allvar och snarast göras till en realitet i förvaltningen.
Henrik Tågmark,
Vice ordförande Jägarnas Riksförbund och vargdrabbad djurägare
