Ingen vinner på att nedvärdera sin motpart. Vi måste vara sakliga och använda argument som de kan förstå och ta till sig, det finns ingen "quick fix", skriver Emilia Astrenius Widerström, ordförande LRF Ungdomen.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jag såg ett tryck på en t-shirt häromdagen, som jag tyckte var det bästa någonsin.
”I'm a farmer, because badass miracle worker isn't an official job title”. (Jag är bonde, för att grym undergörare inte är en officiell jobbtitel.)
Det har varit en period med intensivt påverkansarbete för min del. Om allt från självförsörjningsgrad till Göteborgsvarvets tabbe i en text, som fick sociala medier att koka över.
Ibland blir jag frustrerad över att man måste stånga sig blodig över det man vet är rätt. Det blir lite som att få sin egen existens ifrågasatt. Den tidigare frasen om att bonden är en undergörare, är ju den bild jag ser, och troligen ni som läser detta också. Men den bilden delar inte alla.
För mig vinner ingen på att nedvärdera sin motpart. Det är nog det största misstaget vi gör både i sociala medier och i samtal med likasinnade. Det viktigaste i en sådan situation är att behålla lugnet. För det hjälper inte att sprida sin frustration på någon annan i form av hårda ord. Att skriva eller säga ”Dom är dumma i huvudet” är inte rätt sätt.
Det om något ökar avståndet mellan oss och dem som faktiskt skulle kunna ges en ärlig chans att förstå sambandet. Det om något skadar det vi kan åstadkomma och ge oss inte mer respekt. Det om något hindrar att vi når ut med våra budskap. Men varför gör vi så då?
Jag tror att det delvis beror på att vi inte har ett ansikte på motparten. Anonymiteten i sociala medier lockar till kommentarer som "typiskt stockholmare", "typiskt veganer", "hoppas ni svälter ihjäl"... Ja, listan kan säkert fyllas på.
Kontentan är att förminskande inte är rätt sätt. Det skapar varken en konstruktiv diskussion, förändring eller någon lösning.
Göteborgsvarvets kommentar om att de som åt kött skulle ta av sig funktionärströjan fick LRF Ungdomens styrelse att reagera, men inte med pekpinnar eller nedsättande kommentarer. Vi försökte i stället förklara på ett sätt som alla kan förstå.
Vi måste försöka sätta oss in i de andras situation - konsumenter, särskilt de yngre, som vi producerar mat och andra tjänster åt. Vi måste vara sakliga och använda argument som de kan förstå och ta till sig.
Ett starkt LRF och LRF Ungdomen, med den kunskap som finns inom organisationen, kan visa var skåpet borde stå och visa att lösningen inte är en "quick fix". Det behövs ”badass miracle workers” för att åstadkomma det. Även i framtiden.
Emilia Astrenius Widerström
ordförande LRF Ungdomen
