Skogsdebatten går ut på att bara ett alternativ får finnas. Men valet av brukningsmetod ska styras efter markens och fastighetens förutsättningar och vi måste använda den metod som passar bäst för varje bestånd, skriver skogsägaren Marcus Klevegård.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Tänk att vintern är här, äntligen ska man få packa sin ryggsäck med nybryggt kaffe, matsäck och ett sittunderlag. Ta fram motorsågen, slipa kedjan och koppla huggarvagnen för traktorn.
För oss som brukar skogen är det alltid med glädje man ser fram emot en ny vintersäsong där sommarens och höstens planering ska genomföras. Älgjakten och svampplockningen inbringar inte bara goda delikatesser på middagsbordet utan även möjlighet att titta upp i krontaket och fundera över kommande säsongs åtgärder. På vår fastighet Södra Vare i Kronobergs län är vi tionde generationens brukare. Här har min familj sedan 1682 bundit och förädlat koldioxid. Med fotosyntesen som grund har vi i det öppna landskapet producerat mjölk och kött. Skogen har vi skapat genom vårt brukande och trädens bundna koldioxid ger oss produkter som sågtimmer, massaved men även biologisk mångfald.
Genom vårt långa brukande har vi lärt oss att leva efter markens förutsättningar. Vi tar också på oss ett ansvar att förvalta tidigare generationers arbete. Att driva och äga en släktgård är och kommer alltid vara ett förvaltarskap vars mål är att kunna lämna över fastigheten i lite bättre skick till kommande generationer. Därför är det med en klump i magen jag följer senaste tidens hätska debatt om skogen. Som en del av familjeskogsbruket känner jag inte igen den bild av svenskt skogsbruk som målas upp inom medierna och jag har svårt att förstå hur debatten har kunnat bli så polariserad.
För några veckor sedan åkte jag söderut till Mörrum genom vårt vackra småbrutna landskap med ängar, åkrar och varierande skogar. Ett landskap som handen och mulen har format i generationer och ett landskap vi ska vara stolta över och som borde vara värt att bevara. Både för biologisk mångfald men även ur ekonomisk synvinkel. Skogsbrukets betydelse för vårt lands välstånd ska inte negligeras och jag är säker på att mörka och slutna barrskogar inte kommer att locka till sig några turister. Under bilresan på dryga tio mil försökte jag verkligen hitta alla dessa långa rader av plantageskogar och milsvida hyggen som alla pratar om men döm om min förvåning när de aldrig dök upp.
Kärnan i hela skogsdebatten kretsar kring hur vi i framtiden ska bruka våra skogar. En viktig sak som inte nämnts är glädjen och stoltheten i att få bruka sin egen skog och vad det skulle innebära om den rätten försvinner. Att tvinga hela vårt skogsbruk att gå över till plockhuggning skulle innebära inte bara stora risker som stormfällning och insektsangrepp utan även ta bort glädjen av att få bruka sin skog. Plockhuggning eller dimensionshuggning som vissa kallar det för innebär att all skogsvård upphör och i stället avverkar man bara de träd som har nått en viss dimension. Hela tanken med brukandet är att genom skogsvårdsåtgärder forma och skapa ett framtida bestånd som uppfyller brukarens mål.
Det kan vara mål som att skapa en vacker hagmark med ädellöv, ett vackert alkärr med höga naturvärden eller en produktionsskog med hög timmerandel. Vid plockhuggning lämnar vi över brukandet till naturen själv och andra spelregler börjar gälla. Skuggtåliga sekundära trädslag som gran och bok kommer att trivas och ta över på bekostnad av mer störningskrävande trädslag som tall och björk. Arbetet med förädlade plantor för att klara ett varmare klimat kommer att gå till intet och i stället låter vi naturen själv välja vilka individer som ska ta över. Jag kan lova att där brukaren fokuserar på raka välmående stammar av bra kvalitet för framtida sågtimmer kommer naturen att ha helt andra värderingar.
Det känns som att vi hamnat i en konflikt där bara ett av alternativen får finnas vilket är fel. Valet av brukningsmetod ska styras efter markens och fastighetens förutsättningar och vi ska använda den metod som passar bäst för varje bestånd. Alla våra fastigheter ser olika ut och även målen för oss brukare. Det ger landskapet och skogen en oändlig variation och samtidigt en styrka mot förändringar. I stället för att minska vår frihet och vår glädje borde vi stolt sprida vår kunskap och vårt kunnande om skogsbruk till hela planeten så att Tellus åter kan grönska.
Marcus Klevegård,
ordförande Alvesta skogsbruksområde
LÄS MER:
LÄS MER:
