Utrivna dammar hotar boendemiljön
När den småskaliga vattenkraften ställs mot miljö- och kulturintresset måste även det omkringliggande samhällets boendevillkor vägas in, skriver Villaägarnas riksförbund.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Omprövningen av landets vattendomar är en smäll mot energiproduktion, kulturmiljö och landsbygden. Men det förändrar också villor och sommarstugors bomiljö radikalt.
Sverige har cirka 1900 vattenkraftverk vars verksamhet ska genomgå en omprövning efter nya miljövillkor - ytterst en konsekvens av EU-direktiv men också nitiskt implementerad av Sverige. Därutöver finns mängder med dammar utan kraftverksamhet. Ägarna till vattenkraftsanläggningarna eller dammarna möter långa kostsamma processer med prövningen. Under hotet om prövning av deras miljötillstånd riskerar många anläggningsägare hellre söka riva ut sin anläggning. I februari kom beskedet från Vattenkraftens miljöfond att 30 procent av de kraftverksägare som hittills underställts omprövning av sitt miljötillstånd, ansökt om utrivning.
En utrivning avslutar ett förvaltarskap vattenkraftsägaren bedrivit kring vattenståndet under många år. Som vattenkraftsägare krävs det ett särskild kunskap om årstider och väder för att veta hur vattenmängderna ska hanteras med hjälp av dammen. Att till exempel veta hur träden dricker mycket på våren och hur det dämpar effekterna av snösmältning är viktigt för regleringen av vattenflödet. På många håll är denna kunskap överförd i generationer och garanten för att vårfloden tyglas eller att under sommarhettan behålla ett stadigt vattenflöde.
Att genomföra en utrivning av en damm är mer än en teknisk fråga. Rivningen innebär en miljörättslig process som beroende på lokala förhållanden kan vara lika komplicerad som en omprövning för fortsatt verksamhet. Ändå kan utrivningen vara det enda alternativet eftersom omprövningens förväntade konsekvenser slår undan benen för fortsatt verksamhet.
I samband med en utrivning påverkas många till följd av det förändrade vattenflödet. Men en fastighet som ligger alldeles vid vattnet, men saknar ägande i själva vattnet, anses inte gränsa till det. För dem saknas en möjlighet till anspråk när sjöutsikten förändras till följd av att dammen rivs upp.
Det gör de vattennära markägarnas juridiska ställning mycket osäker. I flera domslut har också markägare som invänt och gjort anspråk på ersättning för förlorade markvärden dömts bort. Domsluten tar inte bort det faktum att en vattenståndssänkning på 180 centimeter gör stor skillnad för boendemiljön runt sjön. Den som tidigare kunnat njuta av en vattenspegel utanför sitt köksfönster och haft båt på sin brygga får istället en myggkläckande gyttja med säsongsvisa variationer av vattenflöde. Rent ekonomiskt försämras fastighetens värde betänkligt.
Livskvaliteten för boende runt en sjö minskar. Attraktionen att flytta ut från staden till ett torp vid en sjö minskar. Möjligheten att hyra ut strandnära boende minskar. Kort sagt, attraktionen för en bygd minskar.
Konsekvenserna av en utrivning för det omkringliggande samhället måste inkluderas i avvägningarna som samverkan kring den Nationella planen för omprövning av vattenkraft gör på regional nivå. När den bevarade kraftproduktionen ställs mot miljö- och kulturintresset bör även det omkringliggande samhällets boendevillkor vägas in. Det bör göras till förmån för en bevarad kraftproduktion, vatten- och boendemiljö som varit etablerad under många år.
Jonathan Lindgren,
expert på kommunala tjänster, Villaägarnas riksförbund