Vad har den enskilde för ansvar för klimatet?
Om folk inte är beredda att betala för eko, närproducerat eller svenskt, vad spelar det då för roll att vi skärper reglerna, frågar sig Elisabeth Hidén.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Minskad användning av växtskyddsmedel, striktare djurskyddslagar och mark som ska restaureras är några av de förslag som ligger på EU-kommissionens bord. Samtidigt uppger butikerna att konsumenternas betalningsvilja är nådd. I media pratas det om att matpriserna börjat sjunka och att räntor och inflation gör det svårt för de hårt belånade hushållen. Parallellt står lantbruket inför tuffa tider då den sammanlagda skulden är 345 miljarder kronor. 2022 höjdes räntan med 2,5 procentenheter vilket inneburit ökade kostnader för lantbruket på drygt 8,6 miljarder kronor.
Sedan jag och min man började med mjölkproduktion vid årsskiftet har räntan gått upp nästan lika mycket som mjölkpriset har gått ner. En väntad utveckling men det känns ändå trist. Var kommer det att sluta om maten inte får kosta samtidigt som utgifterna ökar? Om mjölkbönderna slutar producera på grund av bristande lönsamhet, vad kommer då den sista litern kosta? Inte kommer den vara billigare än mjölken är i dag.
Å andra sidan är jag medveten om att det mjölkpris vi startade med i januari har lett till en obalans på grund av att produktionen ökade till ett pris hushållen inte var beredda att betala. Men Sverige är inte ens självförsörjande på mat, så en ökad produktion är allt annat än orimligt. Tyvärr verkar dock inte konsumenternas betalningsvilja bära lantbrukets kostnader. Jag läste i ett reportage att det fattas 1,80 kronor litern på mjölkpriset för att kalkylen ska gå ihop.
Kan man prata om utbud och efterfrågan med marknadsfokus när vi lever i en blandekonomi och när marknaden vi befinner oss på har olika krav för olika producenter? Går det att hävda att konsumenterna saknar den information som krävs för att göra medvetna val när fakta aldrig varit mer lättillgänglig?
Folks förväntningar på att politiker ska lösa klimatkrisen är höga. Samtidigt frågar jag mig vilket ansvar den enskilde har? Om folk inte är beredda att betala för eko, närproducerat eller svenskt, vad spelar det då för roll att vi skärper reglerna? Är det rimligt att minska användningen av växtskyddsmedel med 35 procent samtidigt som vi ska producera mer mat.
Är det mer värt att inte göra något alls än att göra något och ständigt försöka göra det bättre? Jag funderar ofta på det i debatten om lantbrukets klimatpåverkan. Är det rätt att hävda att lantbrukare gör fel om man själv inte gör något alls? Är det mer värt att stå med plakat utanför riksdagen än att vara ute och bruka jord och skog på ett sätt man själv tror på?
Nu ska jag fortsätta planera betessläpp, göra klimatberäkning till mejeriet och fundera en extra gång över hur vi kan göra det vi gör i dag lite bättre i morgon. För jag tror att handling väger mer än ord.
Elisabeth Hidén, ordförande, LRF Ungdomen