”Var är de svenska skogsbolagens sociala ansvar?”
Hur ska hållbarhetsmålen nås när den globala skogsindustrin agerar släpankare i utvecklandet av arbetarrättigheter? Det frågar sig Per-Olof Sjöö, förbundsordförande för GS-facket.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I tidningarna Dagens Arbete och Dagens Nyheter går det att läsa om de svenska skogsbolagens agerande vid FSC:s senaste generalförsamling för lite drygt en månad sedan.
De flesta känner igen FSC:s logga från tillexempel mjölkpaketet och grillförpackningen. FSC:s logga är ett certifieringsverktyg som ska garantera att förpackningen du köper kommer från ett hållbart skogsbruk.
I de fall då skogsråvaran vidareförädlats i en fabrik, för att till exempel bli ett mjölkpaket så ska FSC-loggan också garantera att villkoren på fabriken är i enlighet med FSC riktlinjer, det vill säga så kallade ”kedjecertifierade” produkter.
Vilka riktlinjer som ska styra FSC:s definition av hållbarhet beslutas på generalförsamlingens sammanträden. För arbetare i skogsbruket utgör redan i dag ILO:s kärnkonventioner bottenplatta för arbetarrättigheterna, men motsvarande reglering saknas för de som arbetar på de kedjecertifierade fabrikerna.
Därför drev BTI (Bygg- och Träarbetarinternationalen) som representerar 12 miljoner arbetare i 130 länder, ett förslag om att rätten att organisera sig fackligt också ska gälla för anställda på fabriker som producerar kedjecertifierade produkter. I förslaget ville BTI att det skulle skrivas in att företagen i kedjecertifieringen skall förbinda sig att följa ILO:s kärnkonventioner, utöver saker som att inte använda barn- och slavarbete innebär det också rätten att organisera sig fackligt och rätten att förhandla kollektivt.
Detta är alltså de grundläggande rättigheter som världssamfundet slog fast redan 1944. I dag har FN dessutom slagit fast hållbarhetsmål som ska nås 2030. Utvecklingen ska stöttas av en övergång till en mer biobaserad ekonomi och därvid lag spelar skogsindustrin en avgörande roll.
Det var därför en stor besvikelse när motionen avslogs och motarbetades av de svenska skogsbolagen.
Hur ska hållbarhetsmålen nås när den globala skogsindustrin agerar släpankare i utvecklandet av arbetarrättigheter? Vilket ansvar har svenskflaggade företag när man låter amerikansk syn på fackliga rättigheter vara bottenplatta i det globala certifieringssystemet?
För GS som också är ett industriförbund är ett likställande mellan villkoren inom skogen och industrin en självklarhet. De svenska skogsbolagen, med verksamheter inom både industri och skogsbruk, har genom att förvägra industriarbetare samma grundläggande sociala skydd som en skogsarbetare mycket att förklara.
De svenska bolagen är tunga aktörer inom FSC och det är för oss obegripligt varför de inte tar chansen att gå i bräschen för att införliva många av de ambitiösa CSR-mål de själva skrivit. Det är särskilt anmärkningsvärt att ett statligt ägt skogsföretag inte på ett tydligt sätt kan stå upp för de värderingar som regeringen i alla sammanhang marknadsför internationellt.
FSC är ett av världens största certifieringssystem för skogsbruk och industrier vilket innebär att den här typen av beslut får direkt bäring på hundratusentals anställdas arbetsvillkor. En förklaring till att polariseringen i samhället har ökat är att globaliseringens vinster är orättvist fördelade. Om inte skogsindustrin omvärderar sin inställning lär denna utveckling fortgå länge än.
Oavsett skogsbolagens avsiktsförklaringar och utredningar kvarstår faktum: ILO:s kärnkonventioner omfattar idag inte FSCs kedjecertifiering. Det är anmärkningsvärt att svenska skogsbolag måste påminnas om att mänskliga rättigheter inte är förhandlingsbart.
Per-Olof Sjöö,
Förbundsordförande för GS-facket (facket för skogs-, trä- och grafiskbransch) och BTI (Bygg- och Träarbetarinternationalen)
LÄS MER: Bråk om rättvisemärkt skog